måndag 26 mars 2012

Hollywoodifierad samhällskritik - Om Hungerspelen

Jag vet inte hur det gick till men efter en sån där riktigt lång arbetsdag trillade jag förra torsdagen in på premiären av filmen ”Hunger games”. Jag hade inte någon som helst relation till böckerna eller den hype som varit kring dem. Det enda jag visste var att den lyckats uppröra med sin elvaårsgräns eftersom den handlar om barn som dödar varandra i ett slags framtida gladiatorspel. Någonstans hade jag också hört liknelser med Twilight så förväntningarna var obefintliga.



Första timmen av filmen satt jag med gapande mun och konstaterade att här fanns en politisk skärpa, en ansats till mediekritik, en klassmedvetenhet och en skildring av förtryckets mekanismer. Men tyvärr höll det inte filmen ut. När gladiatorspelen börjar, transformeras filmen till ett endimensionellt actionäventyr med strid mellan gott och ont. Filmpubliken dras då in i samma iscensatta drama som gladiatorspelens publik, massan av potentiella revolutionärer som hålls i schack med skådespel. Jag satt och hoppades att det skulle komma en påminnelse om detta, en elegant metapik till Hollywood, men det var att begära för mycket. Det är också något mycket störande över att se barn döda andra barn, scenen när spelen startar tog emot i mig. Det är, som jag skrivit om tidigare här på bloggen, ett problem när vissa teman görs till underhållning. Så länge samhällskritiken hålls i fokus är skildringen av gladiatorspel med barn funktionell, en mardrömslik dystopi. När äventyret och romantiken tar vid blir spelen istället en märklig och överflödig fond till en historia vi har sett tusen gånger förut. Några datoranimerade hundbestar mot slutet är också mycket svåra att förlåta.

Så, är filmens elvaårsgräns motiverad? Svårt att säga, jag tyckte själv att ett par scener var obehagliga. Skall min son få se filmen? Nej, han ska istället få boken. Jag vill hellre att han får en chans att uppleva berättelsen utan Hollywoodifieringen. För det är en riktigt bra historia och min gissning är att böckerna håller längre.

Avslutningsvis, detta med medier och aggressivitet. Det finns ingen gång jag blir så våldsbenägen av film som när en biopublik inte kan vara tyst. Premiärpubliken var i yngre tonåren och innan filmen surrades det rejält. Jag hade mina farhågor. Det visade sig dock att denna målgrupp var riktigt inbitna fans som till min stora glädje satt andäktigt knäpptysta hela filmen. Skönt när fördomar kommer på skam.

1 kommentar:

  1. Men pas på med bøgerne! De skulle vist være meget mere voldelige end filmen...så hvis vi ikke tilslutter os en mediedeterministisk tilgang - så skulle din søn måske hellere se filmen da han måske ikke er gammel nok til at læse bogen? ;-)

    SvaraRadera