fredag 9 mars 2012

Något är ruttet i det pedagogiska rummet

En välmående föreställning inom utbildningssektorn är att de arbetsformer som en skola tillämpar är avgörande för undervisningens kvalité. Berättelsen är ganska enkel.

Anslaget lyder: Förr i tiden var skolan dålig, den utbildade enkelriktade drönare som skulle bli förvärvsarbetare. Det nya århundradet kräver andra färdigheter och därför måste skolan utbilda kreativa entreprenörer.

Sensmoralen: Vi måste sluta föreläsa för eleverna och istället använda ”nya” arbetsformer. De ”nya” pedagogiska metoderna är inte väldefinierade utan en brokig samling idéer. En sak är klar: digitala spel, sociala medier och annan IT har en väsentlig roll i det ”nya”.

Berättelsens poäng: Flera skolor har inte sett ljuset av ”det nya” utan envisas med föråldrade arbetsformer. Lösningen på skolans problem är att åstadkomma en attitydförändring hos enskilda pedagoger så att de anammar detta ”nya”.

I går gästade konstnärinnan Rosan Bosch Mediedagarna i Göteborg. Hon gav en keynote om ”Learning environments”. Bosch presenterade en rad inredningsdesignprojekt där man efterstävat att skapa fysiska rum utifrån hur människor ”faktiskt lär”. 

Föreläsningen "Learning Environments"

Paradprojektet som presenterades var inredningen av Vittraskolan på Telefonplan i Stockholm. För den som är obekant med Vittra kan det vara värt att veta att detta är en friskolekoncern med ca 30 skolor. Vittras arbetsformer bygger på ett antal pedagogiska principer. Man tror inte på klasser eller klassrum. Istället vill man skapa en levande miljö för individuell utveckling. Detta innebär en skola utan väggar, en öppen ljus lokal som ser ut lite som barnavdelningen på ett bibliotek. Undervisningen är organiserad kring mötesplatser vilka har namn som: vattenhålet, grottan och lägerelden. Självklart är allt anpassat för att eleverna har varsin bärbar dator. På bilderna Bosch visar halvligger barn i fantasifullt utformade kuddinstallationer med en apple-produkt framför sig. Bosch återger berättelsen om ”det nya” i form av en framgångssaga. 

Men något är ruttet i sagoriket. Den som känner till samtidsdebatten om svenska friskolor vet att Vittrakoncernen har kritiserats för sin låga lärartäthet. Där kommunala skolor i genomsnitt har en lärartäthet på 7,9 lärare per 100 elever är samma siffra för Vittraskolorna 5,6. Den vägglösa skolan med sina öppna lösningar och läckert designade mötesplatser kan kopplas till allsköns retoriska romantiseringar om ”ny pedagogik” men sanningen är en annan. Det är just detta rum som möjliggör en verksamhet med låg lärartäthet. I den vägglösa skolan kan färre personer administrera en större barngrupp, det vill säga ha ett vakande öga på de som lämnats vind för våg med sin dator, förlåt, håller på med sitt individuella lärande.

Jag säger inte att den skola min generation gick i var perfekt. Ibland skulle jag gärna ha ägnat mig åt lite ”individuellt lärande” á la Vittra. Det är som Natanael Derwinger säger i utbildningsradions serie ”Världens bästa skitskola”, vi som gick i skolan på 70- och 80- talet hade själva inte en aning om att vi gick i en av världens mest framgångsrika skolor. Naturligtvis kan skolan inte vara statisk när samhället förändras och informationsteknologin är en genomgripande förändring. Men som jag ser det är den utmaning IT-utvecklingen ställer på skolan innehållslig, den ställer krav på vad skolan skall lära ut. Det ”nya” är dock en metodreform, det är en idé om att vi skall förändra hur vi lär ut. I denna organisatoriska förändring finns det, för den som ser möjligheten, pengar att tjäna. Den ”nya” pedagogiken och idéer kopplade till datoranvändning används idag av flera friskolor som rökridåer för att legitimera arbetsformer som framför allt annat är billiga.

Och som alla kännare av dålig actionfilm vet, när röken skingras har ninjan försvunnit.

2 kommentarer:

  1. Tja Jonas - tror faktiskt inte att Vittra har mörkat att det är en del i detta som faktiskt är ren kostnadseffektivitet...

    SvaraRadera
  2. Problemet är att kostnadseffektivisering gömmer sig bakom diskursen om "nya arbetsformer". Vittra i sig är egentligen ett mindre problem än de pedagoger och forskare i pedagogik som bidrar till att sticka ihop denna dimridå.

    SvaraRadera