tisdag 6 mars 2012

När beroende blir våld skymtar spelhatet fram.

Igår kväll debatterades så kallat datorspelberoende i ”Kvällsöppet” på TV4, ett mediespektakel som innehöll flera av de lågvattenmärken som ofta förekommer när spel diskuteras. Det hela var en så kallad mikrodebatt, ett koncept Kvällsöppets programledare beskriver som en succé. Två personer av olika åsikt, i det här fallet Owe Sandberg och Karin Bergmark, möts i en debatt som totalt fick ta tre minuter. Jag har nog aldrig sett en tydligare snuttifiering där all form av seriositet i debatten omöjliggjorts redan från start. Oavsett var man står i sakfrågan stod det klart att detta handlade om en medial show i en reklamfinansierad kanal.

Debatten kan sammanfattas som att Sandberg, som sysslar med behandling av datorspels- och internetberoende, talade utifrån sina personliga erfarenheter. Han har i sitt yrke mött massor med pojkar som spelat bort sina liv. Bergmark, professor i sociologi, försökte argumentera utifrån forskning och påpeka att det kanske inte var själva spelen som var problemen utan att dessa pojkars beteende handlade mer om att vara ”ung”.

Vad som var absolut mest intressant att se, ja, jag fick inta en antropoligisk position för att ens orka se tre minuter, var hur Owe bytte fokus för sin kritik mot spelen mitt under pågående debatt. Bergmark, som inte på något sätt förnekade att det finns ungdomar som får problem med för mycket spelande hade precis påpekat att ungdomar kört sina liv i botten innan det fanns datorspel då Owe kontrar med följande:

"Men alltså frågan är vilket samhälle vi vill ha om vi skall lära våra 12-13 åringar för världskrig å skjuta terrorister och liknande timme ut och timme in. Man behöver inte vara hjärnforskare för att förstå att sitter man 15 timmar per dag och skjuter terrorister så mår hjärnan inte helt bra."

På ett magiskt ögonblick har alltså kritiken mot datorspelande slutat att handla om att spelen tar tid från saker som skola och sömn och vips så har kritiken kommit att handla om att innehållet i spelen kan vara skadlig för hjärnan eftersom de ”lär” barnen ”för världskrig”.  Det är i detta skifte som det blir synligt att diskussionen om hälsoeffekter vilar på en dold kulturkritik, det vill säga spelen skall demoniseras till varje pris och tryter argumenten kring spelberoende, ja då öppnar man upp för våldsdebatten. Om nu tid hade funnits för att argumentera mot Owes nya spår, vad hade kommit härnäst? Ergonomiska problem med datoranvändning?

Det är såhär man resonerar när man i allmänhet tycker illa om något, man tar till vilka argument som helst för att göra ner den företeelse man ogillar (själv gör jag så både mot dansbandsmusik och isterband). Flera av debatterna kring spel och spelande bygger just på denna logik, känsloargument som förkläs till rationella argument och i skenet av att man skall skydda barn och ungdomar från skadliga hälsoeffekter kan kritiken blomstra, vi är sällan så benägna att ge upp tryckfriheten som när barns hälsa står på spel. Trots att så många andra fritidssysselsättningar uppenbart är betydligt hälsofarligare än datorspel är det till spelen dystopiska framtidsvisioner om empatilösa barn knyts. Det handlar om ett hat mot en kulturyttring man inte förstår. Det handlar om en syn på människor som mekaniska belöningsmaskiner oförmögna att förstå saker i sitt sammanhang.

Till skillnad från våldsdebatten, som inom spelkulturen är en fullständig icke-fråga i det att spelare inte systematiskt utför våldshandlingar, så har diskussionen om att spelande kan ta upp för mycket tid en faktisk substans. Spelare rapporterar själva om att de upplever sitt spelande som problemfyllt och att de försummar saker som de efteråt ångrar. För det handlar inte om absolut tid, jag har mött människor som har valt att i perioder leva i MMO-spel som en livsstil, för en del som är sjukskrivna och arbetslösa är dessa spel en viktig social arena. För andra kan lika mycket spelande bli ett stort problem eftersom saker i tillvaron faller isär. Om man verkligen vill hjälpa människor med dessa problem, och det är inte en fråga isolerad till barn och ungdomar, så måste man se personens hela livssituation och framförallt hjälpa dem att se hur MMO-spel är designade med realtidshinder och ständig devalvering av social status.

Det ironiska är att de självutnämnda samariter som skall rädda barnen från skadliga datorspel här riskerar att snarare stjälpa dem. Det ensidiga fokuset på spelandet gör att andra orsaker till personens problem osynliggörs. Istället blir själva spelhatet drivkraften.

3 kommentarer:

  1. Fint innlegg! Er i hovedsak enig med deg.

    Bare en kommentar av din kritikk av Owe Sandberg (basert på din fremstilling, jeg har ikke sett dette): det kan tenkes at han var mest opptatt av at 12-13-åringer bruker mye tid på dataspill med ensformig innhold, og mer sekundært at de skyter folk 15 timer i strekk. Det kan tenkes at han trakk fram voldsaspektet for å få ekstra tyngde til argumentet om tid og ikke fordi han i utgangspunktet hater spill. De fleste er vel enig i at både å lese romaner og spille spill 15 timer i døgnet ikke er spesielt sunt, men putter man inn vold eller annen suspekt innhold blir argumentet enda tydeligere, hvis du skjønner.

    Det er mulig jeg gir Sandberg for mye credit her og at mannen i realiteten virkelig hater spill, men min strategi er å ta utgangspunkt i at folk vil vel, men tenker og formulerer seg dårlig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han påpekade även att han hade haft klienter som "Hallucinerar" om "Drakar och Demoner". Det är ju en ganska stark antydan som görs i en tredje typ av kritik. Jag mötte själv Sandberg i en debatt för många år sedan och då backade han in i en rad positioner som han efter debatten ångrade. Han sa bland annat över en öl efteråt på hotellet att han var orolig för att bli utesluten ur psykologförbundet. Jag tror han hamnade i samma sak här, han tog i för hårt i debattens hetta. Egentligen är det ju bra att hans verksamhet ger någon form av hjälp åt de som söker det han han bidrar till kulturkritiken (och den mekanistiska spelpsykologin) genom sitt ensidiga sätt att diskutera utifrån rapsodisk evidens istället för forskning.

      Radera
  2. Nettopp. Virker som om han lett blir revet med i debattens hete. Som også høres ut som en mann som passer perfekt til en 3-minutters TV-debatt. Eller til en mediedrevet debatt-dramaturgi overhodet.

    SvaraRadera