fredag 20 april 2012

Historiska spel – unika kvalitéer för historieskrivande

Under april gästar spelforskaren Adam Chapman från University of Hull min institution på Göteborgs Universitet. I veckan berättande han på ett mycket intressant seminarium om sin forskning om ’historiska spel’.  Även om Adams forskning inte är direkt riktad mot skolan är hans idéer ytterst relevanta för pedagoger.

Adam Chapman presenterar sin forskning

Historiska spel är inte en speciell genre av spel utan spel som i någon form porträtterar historia. För de av oss som inte själva väljer att studera historia är media en mycket betydelsefull källa för den bild vi har av det förgångna. Om jag själv tänker på exempelvis andra världskriget eller medeltiden så är det bilder från filmer som Rädda menige Ryan och Braveheart som kommer till mig. Den historieskrivning som görs av Hollywood kan blir central för vår förståelse av olika historiska epoker. Men hur skrivs historia i spel? Vilka förutsättningar har spel för att berätta om det förflutna?

Adam som arbetar med postmodern historieteori påpekar att historieskrivning alltid är gjord ur ett visst perspektiv och att en ”neutral” historieskildring är omöjlig. Postmodernistisk historieteori kan alltså beskrivas som en vändning mot både historien (vilken vi aldrig kan nå) och själva historieskildringen. Adam använder Art Spiegelmans seriebok Maus som ett exempel på en historieskrivning som samtidigt skildrar historia men också skildrar själva historieskrivningen av sig själv. Maus är en historia som om Spieglamns egna intervjuer med sin pappa om dennes erfarenheter från förintelsen. Förutom att skildra förintelsen kommenteras alltså Spieglmans egen process av att nedteckna sin berättelse.

Maus, den första seriebok som vunnit Pulizerpriset

Adam menar att spel som Civilization har en inneboende potential till denna typ av historiedekonstruktion. Dels så får spelaren själv vara den som bygger upp en representation av historien, något som annars endast är förunnat historiker. Framförallt, menar Adam, att när man spelar ett spel så blir för eller senare representationen ointressant, spelets regler framträder som det centrala för spelaren. 

Civilization 4, ett av de spel Adam forskar om

Att representationen får stå tillbaka beskriver jag själv som att spelmaterialet 'ludifieras', något som ofta blir ett problem när man skall använda spel i pedagogiska syften. Från Adams postmodernistiska historiesyn kan detta dock vara en kvalité. När reglerna tränger igenom representationen så dekonstruerar spelet sig självt. Det kan då bli synligt för spelaren att representation av historia i spelet är just en skildring gjord utifrån vissa förutsättningar. Spelandet kan därför bidra till att ge spelaren en kritisk blick på historieskrivning.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar