måndag 16 april 2012

Barnsyn och skapande ämnen

 
I helgen har några filmklipp där tre barn spelar Rammstein cirkulerat. De flesta som ser klippen verkar, liksom jag själv, uppskatta barnens video. En majoritet av kommentarerna är positiva. Men några röster som gör sig hörda tycks se något annat i filmerna. Exempelvis skriver en kommentator:    
I'll say it because no one else is - they're being forced to do that. Look at their off-camera look at the end. This is not cool. Toddlers drumming_ perfectly is awesome and impressive, but they should be playing and having fun, not being trained like this.



Flera liknande kommentarer är nu borttagna från klippet men föräldrarna kände sig ändå nödsakade till att skriva en förklaring på filmerna där de markerade att barnen inte blev tvingade till att spela. Historien ser jag som ett tecken på en djupare underliggande idé om den goda barndomen. Barn som är kunniga och har lärt sig något beskrivs som ”onaturliga”, det är emot själva barndomens essens att man skall öva in något och vara bra på det. I kommentaren ovan uttrycker skribenten detta som att de ”skall spela och ha kul, inte vara tränade på det här viset.” Det kunniga barnet är i dessa framställningar att likna vid ett tränat cirkusdjur, deras kunskaper är som ett slags ”trick” de enligt naturen inte borde behärska. Det faktum att de ändå gör detta är tecken på att de på något sätt farit illa när de tvingats gå emot sin natur.

Som bildlärare mötte jag ibland denna barnsyn. Ingen förväntar sig egentligen att barn skall kunna teckna bra. Om de gör detta är de antingen naturbegåvningar eller produkter av någon hemsk cirkusträning. Istället förväntas bildläraren se kvalitéer i alla barns bilder och absolut inte ge dem kritik, inte ens mild konstruktiv kritik är okej. Barns estetiska uttryck kan ju ”förstöras”. Jag vill påstå att det är denna barnsyn som gör det i stort sett omöjligt att bedriva vettig undervisning i skapande ämnen i skolan. En första premiss för att man skall kunna lära sig något är att man kan skilja ut vad som skall uppnås med lärprocessen. Man måste acceptera att man står vid punkt a för att kunna ta sig till punkt b. Men i barns skapande verksamhet får det inte finnas någon punkt b, att enbart peka på att det fanns ett b som barnet skulle kunna ta sig till kommer att ses som att pedagogen ”dödar barnets naturliga skaparlust” och pedagogen anklagas för att vara cirkustränare.

Det ironiska är att den som ger ’barns skapande’ kritik är den som möjliggör utveckling. Den som döljer det i missriktad kärlek och applåderar två streck i kors, inte visar barnen att det finns en punkt b att nå, omöjliggör all form av estetiskt lärande. Man kan fråga sig hur det sett ut med läskunskaper hos den växande generationen om denna barnsyn applicerats där? ”Nej, det gör inget att hen förväxlar bokstäverna och hittar på egna ljud, jag skulle aldrig drömma om att rätta fel, då dödar jag den inneboende läslusten.”


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar