måndag 9 april 2012

På Fårö kan ingen höra dig skrika


Vem är du?
Jag är Döden.
Du spelar ju Galaxy Trucker, inte sant?
Hur vet du det?
Under påskveckan har Ingemar Bergmans Fårö gästats av fem spelforskare från olika lärosäten i Sverige. I sju dagar har vi levt tillsammans i ett kargt månlandskap med begränsade Internet-resurser. Vi har skrivit på olika texter, diskuterat i timmar, spelat brädspel samt gått promenader i den säregna natur som Fårö erbjuder.

Skrivarstugan jag hyrde.

Stimulerande internetfri miljö.

Låter det som ett uppslag för en dokusåpa? Ibland slog så klart nördmätaren i taket vilket kanske skulle tilltala fans av ”The Big Bang Theory” och den som har tillräcklig förförståelse för att uppskatta häcklande skämt om ”gamification”, och ”Games for Social Change-rörelsen” skulle kanske dra på munnen. Annars sträckte sig inte den sociala dramatiken längre än till att viss irritation uppstod om någon tappade en tärning på golvet. Jag firade också en fin fyrtioandra födelsedag och förärades det utmärkta brädspelet Lords of Waterdeep av mina kollegor.

Lords of Waterdeep, en 42-års present jag ännu så länge är obesegrad i.


Jon räddar som ensam överlevare byn i Ghost Stories. En Epic Win!
Veckan har varit ytterst produktiv, jag har arbetat med min bok, två olika föredrag och designat lite på ett brädspel. Det har också varit en vecka då man haft ett lugn till att reflektera, lyfta sig över det vanliga tillståndet av tunnelseende mot nästa deadline. Fårös miljö ger många tillfällen att fundera över ekologi och hur organismer anpassar sig till sin omgivning, landskapet illustrerade mitt arbete med att förklara lärprocesser just som ekologisk anpassning.  


Fiskläge i ett kargt landskap.  Påminde om en plats i Morrowind.

Men jag har också funderat över min egen forskarroll och vad man bidrar med för kunskap. Det mesta jag gör handlar om att nyansera och kritisera andras argument. Jag fick en gång rådet av en amerikansk spelforskare att ha ett eget positivt budskap, att inte bara försöka skjuta hål på vad andra påstår. Ett råd som ibland hemsöker mig eftersom det är en ganska trist roll att vara en motröst. På Fårö kom jag på en slående metafor för som fångade känslan. Jag känner mig ibland som en badvakt. Inte en cool, läcker Baywatch badvakt, nej en sån där surmulen badvakt som blåser i en visselpipa när det blir för stimmigt i poolen. ”Nu lugnar ni ner er där borta det är faktiskt folk som motionssimmar här” ”Nu är det sista varningen annars får du gå upp!”, ”Nej, du kan inte hoppa från femman ner i traktordäcket”. Jag får nog lyssna på min amerikanska kollega och ta mig ett dopp i poolen istället, annars kommer jag att dö bitter. Får se till att vara på Bergmans Fårö när det är dags, det är väl bara där goda brädspelskunskaper kan rädda ens liv.    





2 kommentarer:

  1. Du har jo et eget, positivt budskap: at spiller kultur, utfordring og utvikling. Det som gjør den posisjonen vanskelig er at ikke alle spill er like utfordrende, spill kan ikke brukes til alt, og du er ikke enig med alle spillforskere. Men derfor er det du sier ekstra viktig, utsikten fra Fårö er ikke den samme som fra California, og verden trenger at noen sier det tydelig og saklig!

    Eller hur?

    SvaraRadera