söndag 1 april 2012

Rollspelsdrivet lärande

Den senaste veckan har jag för första gången på flera år spelat rollspel. I samband med spelandet har jag haft anledning att reflektera över de lärprocesser som följer av rollspelande. Min son och jag har provat Götterdämmerung och vår kampanj utspelar sig i Sverige i slutet av 1700-talet. Så småningom kommer spelet att få mer övernaturliga inslag men såhär i början av kampanjen är det en rent historisk miljö. Ingen av oss är särskilt kunniga när det kommer till Sveriges historia så när vi skulle skapa sonens karaktär och hitta på en bakgrund var vi tvungna att göra en del research. Förutom googlande och bläddrande i en historiebok från årets bokrea började vi också se SVTs serie Anno 1790. Vi drevs av att få tillräckliga kunskaper för att vårt rollspelande skulle bli trovärdigt. Vi har nu spelat de två första äventyren i min kampanj, sett två avsnitt av Anno 1790 och lagt kanske en timme på research online och i böcker, eller rättare sagt, jag har sökt upp fakta och berättat saker för sonen. 

Götterdämmerung är ett rollspel med några år på nacken som gavs ut av Svenska RiotMinds.


Vad har vi då plockat upp för kunskaper?

Vi har lärt oss att det var Gustav III som var kung under dessa år och fräschat upp kunskaperna om mordet på maskeradbalen. Vi har lärt oss att det utspelades ett svensk-ryskt krig dessa år och har lite vaga bilder av upprinnelsen till detta. Vi har lärt oss att kungen avskaffade dödsstraff och att detta sågs som ett tecken på vekhet. Vi har lärt oss att Katarina den stora var samtida med Gustav III och att dessa var kusiner.


Att se en film eller serie som rollspels-research är en annorlunda upplevelse. Man kan få ut något av det mesta.

Innan alla konstruktionister där ute blir till sig av lycka och tror att detta är en berättelse om hur spelbaserat lärande kan revolutionera undervisning låt oss titta på några komponenter i denna lärprocess. Det första som kan konstateras är att lärprocesserna låg helt utanför själva spelaktiviteten, man kan inte tillskriva själva spelet någon som helst didaktisk kvalité (i det här fallet).

För det andra, den research rollspelare gör innan en kampanj är i princip den aktivitet som den pedagogiska metoden ”Storyline” har lånat. Det handlar om kunskapsinhämtning i syfte att kunna iscensätta en trovärdig karaktär. Kunskaperna får ett meningsfullt sammanhang och lärandet om den historiska epoken blir en nödvändig förutsättning för att kunna rollspela trovärdigt. Det är här det är så lätt att göra ett tankefel, nämligen att man tror att det här finns en ny pedagogik, någon slags spelbaserad lärprocess som har möjligheter som traditionell undervisning inte har. Vad detta handlar om är att vi är högmotiverade att göra en viss aktivitet, rollspela, vi är inte intresserade av kunskaperna i sig. Detta går helt stick i stäv med den konstruktionistiska idén om att vi av naturen intresserade av lärande för sin egen skull.

Och, viktigast av allt att notera, pedagogiken för att snabbt lära sig nödvändiga fakta var ytterst traditionell. Det vi gjorde var att läsa i olika källor och att jag, som är mer erfaren av att sortera information än min tioåring gjorde detta geschwint och sedan förmedlade vad jag läst till sonen.

Som så ofta sitter Djävulen i detaljerna. För den som har ett meningsfullt sammanhang för sina kunskaper är lärandet inget problem. Tricket är att varje barn behöver delta i miljöer där bildning efterfrågas. Avsaknaden av sådana miljöer är inte ett problem man löser med nya arbetsformer.

1 kommentar:

  1. Tack, läsvärt! En fråga. Kan inte en förändrad arbetsform, under förutsättning att det är en genomgripande förändring, vara tillräcklig för att förändra en situation på så sätt att individerna upplever att de är i behov av att lära sig saker för att få ut något av arbetsformen. Så som exempelvis att använda arbetsformen rollspel för att motivera skapande av en storyline om 1700-talet, istället för att "bara" läsa en bok?

    SvaraRadera