onsdag 26 september 2012

Pengar för pandas


Jag hade bara hört talas om företeelsen sponsrade bloggposter men tänkte att det handlade om modebloggar som skrev om solglasögon. Igår dök det upp en förfrågan från en marknadsföringsfirma. Jag erbjöds att skriva sponsrade bloggposter om spel, bland annat Blizzards senaste World of Warcraft uppdatering, Mists of Pandaria. Naturligtvis svarade jag att det var helt orimligt. Inte enbart då för att jag på grund av alla tusentals timmar WoW-spelande mår fysiskt illa av vissa ljudeffekter i spelet utan för att all trovärdighet försvinner i det ögonblick man låter marknadskrafter prägla ens texter. Förfrågan kan tyckas relativt oskyldig. Jag kunde skriva vad som helst bara jag inte ”totalsågade” produkten. Men det är väl så det här går till. Babysteps mot trovärdighetens brant där ingen enskild episod är den där forskaren sålde sig.

Detta kommer aldrig att hända. Spelvetenskapliga betraktelser är en blogg om spelvetenskap, den är min kanal för att nå utanför den akademiska sfären utan att behöva infoga mig i kvällstidningarnas format. Den dag jag inte kan göra detta obetalt lägger jag ned. Här är en Panda. 


tisdag 25 september 2012

Det härliga meningsövergreppet - Tintin, Harry Potter och Borderlands 2

När nyheten att Tintin ”kastas ut från kulturhuset” [under tiden som detta inlägg skrivs tog kulturhuset tillbaka sitt beslut] når ut är reaktionen i bloggar och sociala medier inte sen. Främlingsfientliga krafter passar på att ta politiska poäng genom att placera in händelsen i den egna världsbilden där det mångkulturella samhället skyddas av vänsterintressen. Flertalet av de upprörda rösterna är dock av en mer personlig karaktär: ”Jag har växt upp med Tintin och det har minsann bara inspirerat mig till mod och handlingskraft”. Upprördheten bottnar i en känsla av att något man älskar kritiseras för att innehålla problematiska värderingar. I förlängningen blir den som gillar det kritiserade verket också en bärare/försvarare av de normer som verket tillskrivs. Eftersom kritikern vill skydda en ny publik från verket blir den publik verket redan har förtappade och förledda.

Kritikern positionerar således verkets publik som omoraliska individer. Självklart blir reaktionen ilska. ”Jag är minsann inte sån, men jag gillar detta ändå”, ”Ja, jag gillar First-Person Shooters men jag tänker inte bli mannen på taket”, ”Ja jag lyssnar på hårdrock, nej jag offrar inte getter till Lucifer”. ”Ja, jag är pacifist och vapenvägrare men jag tycker paintball är kul.”

Sociologen Harold Garfinkel menade i ett berömt citat att människor inte är kulturella drönare (cultural dopes) utan reflexiva i sitt möte med omvärlden. Vi gör något med de bilder och budskap vi möter, dess innebörd finns inte i själva verket utan förhandlas mellan människor. Liknande idéer hittar vi hos Goffman. Vi rör oss konstant mellan olika ”ramverk” där kulturellt material kan betyda olika saker och den roll vi har, vår identitet, är mångfacetterad och skiftar mellan sammanhang. Det är därför inget problem att en pacifist spelar paint-ball eftersom individens moraliska normer inför verkligt våld och dennes smakpreferenser, fantasier och lekar ingår i helt olika sammanhang. I mellanrummet, glidningen mellan ramverk hittar vi tjusningen med svart humor, satir, och parodi. Det är vansinnigt roligt när den svarte riddarens kroppsdelar flyger i den klassiska Monty Pyton scenen för publiken vet att de här har att göra med en företeelse som potentiellt kunde vara vidrig. Publiken leker med den innebörd något har här och nu och vad den skulle kunna ha där och då. Det sista de vill höra i detta tillfälle är ”Hur kan ni skratta åt detta? Är ni så empatilösa att ni upplever stympning som roligt?”

Jag skulle vilja säga att vad som händer är att publiken utsätts för ett meningsövergrepp. Kritikern drar företeelsen ur sammanhanget och etablerar ett annat ramverk där det blir omoraliskt att uppskatta ett visst verk.

Vilket verk som helst kan utsättas för detta. Ge mig 20 minuter och jag lovar att jag skall hitta problematiska värderingar i vilket verk som helst. Allas vår Harry Potter har kritiserats för mycket, stereotypa skildringar av rödhåriga och framställningen av kön. Något kritikerna helt tycks missat är hur Harry Potter skildrar företeelsen övervikt. Minns ni karaktären Dudley Dursley? Potters baneman i mugglarvärlden? Såväl han och hans far framställs som korkade och elaka med humoristiska övertoner. Och vad var J K Rowlings redskap för detta? Hon gjorde dessa karaktärer feta och skildrar hur de pustar och frustar mellan måltiderna. Övervikt knyts till stereotypa föreställningar om svag intellektuell förmåga, moralisk deprivation och humor. Sett det förut? Låt mig ge dig en hint: Paddan i Det susar i säven, Lefou i Disneys Skönheten och odjuret, Planchet i De tre musketörerna, Sancho Panza i Don Quijote etc.

Nu senast har jag stött på det i spelet Borderlands 2. Förutom att spelet innehåller en kontroversiell framställning av kortväxta, spelet har en hel serie fiender som är ”midgets”, kan det nu även anklagas för stereotypa framställningar av överviktiga. Spelet innehåller karaktären Ellie, en kraftigt överviktig kvinna vars humoristiska sidor är kopplat till hennes sjukliga fetma. 

Ellie i Borderlands 2
Vad är då pudelns kärna här? Jo, med undantag av kanske Kay Pollaks filmer kan vi hitta stereotypa skildringar varsomhelst. Det blir då minst sagt intressant att se vilka kulturformer som oftast tycks utsättas för det jag här kallar meningsövergrepp. Min gissning är att datorspel, serier och hårdrock utsätts för mer kritik än opera, schlager och amerikanska sitcoms. Så jag tänker med gott samvete fortsätta njuta av Borderlands 2, jag tänker till och med fortsätta skratta åt när en Burning psycho midget brinner upp och med barnslig röst skriker ”Is this heaven?”.

Men barnen då? De stackars barnen!?! Skall inte de skyddas från Tintin?

Let me give you a hint hunny. Serier är inte för barn, de är för vuxna. Kay Pollaks filmer är däremot inte för någon.