fredag 12 oktober 2012

Det är lärarnas fel…


Under veckan har en bild postats runt i mina sociala medier. Bilden föreställer ett utlåtande som årets nobelpristagare i medicin John Gurdon skall ha fått av en av sina lärare 1949. Utlåtandet går ut på att Gurdon är usel i biologi och därför är det direkt löjligt att han har uttryckt en önskan att bli vetenskapsman. 

Gurdons omdöme


Självklart finns det en underdog-berättelse här, vi kan föreställa oss hur en riktig Caligula-lärare blir motbevisad med besked.  Bilden, eller ja texten, har en inbyggd dramaturgi där det som tolkas som svaghet hos ett barn istället visar sig vara en motkraft hos ett latent geni. Vi vet förstås inte om utlåtandet är äkta men för den poäng jag vill göra i dagens blogg spelar det faktiskt ingen roll. Det som är intressant och samtidigt tragiskt med bilden på Gurdons omdöme är med vilken frenesi den cirkulerar i olika nätverk som berör skola och skolutveckling. 

För bilden är inte en isolerad händelse, den utgör en del i en mycket specifik framställning av skolan. En berättelse om en skola vars främsta problem är inkompetenta lärare. I vissa versioner beskrivs pedagoger snarare som ett hinder än som tillgång. Exempelvis menade Seymour Papert att hans undervisningsfilosofi gick ut på att åstadkomma mesta möjliga inlärning med minsta möjliga inblandning. Pedagoger skulle hålla sig undan för de snarare stjälpte än hjälpte. Samma föreställning hittar vi i TV-serien om klass 9A, det är med hjälp av super-lärarna som skolans problem skall lösas. På lärarutbildningen tar sig denna idé uttryck i att lärarstudenterna får en bild av att de skall bli en annan sorts lärare än den som är där ute nu. En mycket märklig struktur för en yrkesutbildning, den kommande generationen skall inte lära sig av den nuvarande utan snarare undvika att ta skada. Inte minst manifesterar sig denna ”det är lärarnas fel” idé i samtalet om IT och lärande, där det är pedagogerna som skall ”förstå” möjligheterna med ny teknik i skolan. Det självklart tragiska i denna berättelse är att den bygger på några mycket anmärkningsvärda tankefel.

Dels finns där en ide om att verksamheter drivs av individers intentioner och kompetens. När det blir problem i en organisation så är det de enskilda individernas fel. Det är också genom att fortbilda individer som förändring skall åstadkommas (eller byta ut dem till nästa generations lärare). Antagligen har företrädare för denna idé inte spelat särskilt många spel för då skulle de vara mer benägna att tänka systemteoretiskt. I språnget från en stadieindelad skola till en F-9 skola hände nämligen en del saker på systemnivå som tycks vara helt förbisedda i svensk utbildningsforskning (efter vad jag vet). Vi gick från en struktur med flera parallella klasser i samma årskurs till skolor med endast ett fåtal parallella klasser. Det innebär också att antalet lektionsplaneringar en pedagog med full tjänst måste genomföra per vecka ökar. Från att ha samma innehåll i klass A till F måste pedagogen nu ha ett innehåll för trefyran, ett för de två sexorna, och ett för nian där hon/han hoppar in i teknik eftersom det inte finns underlag för en egen tekniklärare. Därtill måste personen planera skoltidningen som denne tagit på sig för att fylla sin tjänst. Det är rätt enkelt att se att pedagogens attityd inte spelar så mycket roll om denne inte ens har det kreativa friutrymmet att skapa välplanerade lektioner.

Vidare innehåller idén om ”lärarnas fel” en övertro på didaktiken. Det vill säga att med rätt metod skulle man kunna göra underverk men tyvärr förstår inte lärarna detta. Skolan spelar en stor roll i våra liv och influerar oss, ingen tvekan om det, men den spelar inte huvudrollen, det gör hemmet (notera att Gurdon faktiskt blev nobelpristagare trots sin biologilärare). Att tro att skolan skall kunna kompensera för alla de problem som kan finnas i en ung människas livsvillkor är en orimlig tanke. Huruvida en pedagog använder metod A eller B är en ganska marginell förändring i en individs livssituation. Det kan tyckas deprimerande att påstå att didaktiken verkar på marginalen men det finns också en styrka i det. En styrka i att pedagoger generellt är ytterst professionella och gör vad de kan inom verksamhetens ramar. Dessvärre är skolan en politisk arena som de senaste åren även allt mer kommersialiserats. Det finns alltså starka krafter för att upprätthålla en bild av att skolans kris kan lösas utan att verksamheten tilldelas medel.

Den stora gåtan vi står inför är inte vilka arbetsformer vi skall välja i skolan. Den stora gåtan är hur i hela friden någon i längden skall stå ut med att leva i ett yrke där man aldrig får ”duga”.

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar