onsdag 4 december 2013

Festen som inte vill dö - Ett kåseri om PISA, utbildningskonsulter och trollkarlar


Redan första veckan på lärarutbildningen hörde jag berättelsen om de dåliga pedagogerna. De dåliga pedagogerna, sades det, var de som nu jobbade i skolan, de som hade ålderdomliga sätt att tänka och de som trodde på förmedlingspedagogik. Genom sin auktoritära undervisningsfilosofi kunde man till och med ifrågasätta de dåliga pedagogernas människosyn. De dåliga pedagogerna var det gamla. Vi lärarstudenter var det nya, vi var hoppet, vi skulle lära oss målstyrning, vi skulle jobba i en skola där man inte satte etikett på elever med något hemskt betygssystem, alla kunde få godkänt bara man jobbade med andra metoder än förmedling. Hur vår lärarroll exakt skulle se ut var ganska förvirrat, ett tag skulle vi inte bli lärare utan ”handledare”. En sak var dock glasklar, vad vi än blev skulle vi inte bli som de gamla, dåliga pedagogerna, de med 30 år i yrket. Tidsandan kan sammanfattas i ett citat från en fortbildningsdag om ny teknik i skolan. Fortbildaren, vars presentation i princip gick ut på att visa bilder på sin egen dotter framför en dator, sammanfattade sitt budskap med orden ”I tider av snabb förändring är erfarenhet snarare en barlast än en tillgång”.

Jag vet inte hur många gånger jag sedan dess har hört historien om det gamla mot det nya, de ålderdomliga undervisningsformerna och drömmen om en skola där varje elev förverkligar sina egna drömmar trots de dåliga pedagogerna.

Berättelsen borde egentligen ha tonat ut nu. Det borde inte gå att fortsätta driva den här sortens argument. Parallellt med pedagogikvärldens uppgörelse med förmedlingspedagogiken har ju också resultaten i den svenska skolan rasat, något som nu i den senaste PISA-undersökningen är ett fullkomligt faktum. Den där gamla skolan, den var ju, som Natanael Derwinger uttrycker det, världens bästa skola fast det visste inte de som gick i den. Nu står vi här med resultatet av det nya. Festen är över. En galen fest som har gått helt överstyr. Det ligger utbrända lärare på alla soffor. En elev har drabbats av eftertankens kranka blekhet över sitt skolval och gråter i ett hörn. En skolledare har låst in sig på toaletten. Friskolekoncernerna gick tidigt. De trashade så mycket de orkade, snodde med sig spriten och drog. Nu har alla glömt att de varit här. Skolinspektionen försöker att börja plocka bland tomglasen men utan hjälp är det ett tröstlöst företag. Och mitt i förödelsen står ett gäng som vägrar att inse att det är över. Trots att klockan är fem på morgonen och solen börjar gå upp står de och dansar till en ABBA-skiva någon har letat fram. Det är en brokig skara aktörer som envisas med att berätta historien om den där gamla dåliga skolan som i framtiden kommer att bli den nya bra skolan. Skolutveckling är för dem kopplad till teknikimplementering. De kallar sig utbildningskonsulter och innovatörer, de drömmer om öppna utbildningslandskap där elever sitter i saccosäckar med en laptop i knät och förverkligar sig genom entreprenöriellt lärande.

Att samtala med dessa aktörer är ett hopplöst företag, ”Hallå, kan ni sänka Dancing Queen, ni vet väl att litteraturutredningen visar att svenska elevers nedgång i läsförståelse kan kopplas till ökad datoranvändning på fritiden? Vi kanske ska fundera lite innan vi skaffar surfplattor till alla förskolor?” En partykonsult med pannbandsslips tittar roat på mig, ”Det stämmer inte, det är bara för att de inte mäter digital literacy”. ”Vaddå” svarar jag, ”det där är ju en ren spekulation, det vet du inte. Om du skall bemöta en empirisk studie kanske du skall komma med andra empiriska resultat eller engagera dig i en ordentlig metodkritik”. Men de hör inte, pannbandsslipsen diskuterar med sin konsultkollega om de skall åka till BETT-mässan, Settdagarna eller både och. 

You're a teaser, you turn 'em on
Leave them burning and then you're gone
 


Partygänget har en egen trollkarl som gör trick för dem när de träffas. Hans bästa och enda trick heter SAMR-modellen. Det är en skolutvecklingsmodell som handlar om hur man får ut mest effekt av teknikimplementering. Modellen är enkel. Om man gör pedagogiska uppgifter med ny teknik på ett sätt som inte kunde göras innan denna nya teknik fanns, då får eleverna högre resultat. Nya uppgifter får inte bara vara ersättningar för gamla, de måste vara omdefinierade uppgifter. Partygänget applåderar. Men vänta?! Blir effekten av en uppgift större om den inte var möjlig i ett tidigare historiskt skede? Betyder det att effekten minskar när det kommer ännu nyare teknologi? Innan chatten fanns kunde vi kommunicera i text via brev. Vi kan utföra brevskrivande med mailande, men då ersätter vi bara en uppgift.  Chatt är en unik kommunikationsform som inte var möjlig tidigare, alltså skulle den ha större effekt än mail. Men så kommer sociala medier. Nu kan vi göra saker vi inte kunde göra innan med chatt. Att använda chatt är ju då inte längre en omdefiniering, betyder det att dess effekter på elevers resultat blir mindre när det kommer nytt? Det låter märkligt? Och vad menas med effekter? Det är väl knappast samma färdigheter man utvecklar av att interagera med olika teknologier. Är det inte snarare så att man lär sig olika innehåll? Kan man verkligen tala om ökad effekt på samma skala med så olika uppgifter? Det där låter märkligt. Konsekvensen blir ju, att det nya per definition alltid kommer att vara bättre än det gamla? Har ni någon forskning på det där?

Jag sa har ni någon forskning på det där?

Hallå…?

Har ni NÅGON FORSKNING PÅ DET DÄR??????



 

You can dance, you can jive, having the time of your life

fredag 15 november 2013

Lärarhandledning: Minecraft som verktyg för att lära sig bildberättande


I serien av lärarhandledningar för att använda spel i undervisning presenteras här en metod där Minecraft kan användas i grundskolan i ämnena bild och svenska. Lärarhandledningen är i videoform. Jag går igenom hur man använder de olika programmen och bygger upp sin egen serie baserad på skärmdumpar man tar i spelet Minecraft.

Så här ser kan det färdiga resultatet ut

Metoden behandlar följande innehåll ur kursplanerna för svenska och bild:


Grundskola, Svenska

  • 1-9 Skapande av texter där ord och bild samspelar.
  • 7-9 Texter som kombinerar ord, bild och ljud, och deras språkliga och dramaturgiska komponenter.

Grundskola, Bild

  • 4-6 Framställning av berättande och informativa bilder, till exempel serier och illustrationer till text.
  • 4-9 Ord och begrepp för att kunna läsa, skriva och samtala om bilders utformning och budskap
  • 7-9 Kombinationer av bild, ljud och text i eget bildskapande.
  • 7-9 Digital bearbetning av fotografier och andra typer av bilder

 

I filmen nämner jag att man måste ställa om funktionen för att "croucha". Vad som avses är funktionen som heter "sneak" och som får en att landa i flygläge och böja sig ned. Eftersom LSHIFT används för att ta skärmdumpar i Mac så funkar det dåligt att ha sneakfunktionen på denna knapp. Gå in i Options i Minecraft och ändra den till en annan knapp. 

 
Ändra knappen för Sneak


Om ni provar denna metod i er klass får ni gärna återkoppla hit och berätta om vilka problem och möjligheter ni såg som jag inte sett. Lycka till!

torsdag 17 oktober 2013

Open letter to Dr. Ruben Puentedura


Dear Dr. Puentedura, 

My name is Jonas Linderoth and I am an associate professor at the department of Education, Communication and Learning at the University of Gothenburg. I am also part of the LinCS national center of excellence where we study “issues of the relationship between learning and media, in particular how digital technologies and media transform how knowledge and information circulate in society”. My research and teaching mainly concerns issues surrounding perception and learning in relation to games and game culture but sometimes I also teach educational psychology on a masters program on learning, communication and information technology.

When meeting with these students I have come to understand that your ideas, and your so-called SAMR-model, is extremely influential for Swedish schools in their work on implementing technology in classrooms. I congratulate you on this success, it is not easy to get research acknowledged in a field with hundreds of academic journals publishing thousands of studies every year. In this enormous academic field, with roots that go back to the use of instructional films in the early 1900s some Swedish teachers and school leaders consider you to be one of the worlds greatest researchers. This is quite an achievement and of course it must be an honour that not all researchers in the field of education get to experience. However, as the saying goes, with great power comes great responsibility and that is why I write you this open letter.

Questions from my students and their reoccurring references to you led me to have a closer look at your work. I watched a couple of your lectures given in different contexts in Sweden. Quite frankly I found the SAMR-model, as it was presented, to be over simplistic and even trivial. The idea that technology not only affects the quality and efficiency of tasks but also changes the conditions for communication, interaction and learning, is the very fundament for socio-cultural theories on cognition. I really could not see what the model added beyond this very obvious point. I also found the way that research was used in order to sustain some claims as questionable, especially in the case of your reading of Seymour Papert's work on Logo. I found that you refrain from mentioning that the philosophy behind Logo was very much about claiming strong transfer effects in other areas and that this idea was heavily criticized, for example in the works of Roy Pea. I also found that your message to teachers about the changes that technology brings about was essentially one-sided and uncritical. There are, for instance, studies showing the decreased reading abilities among Swedish children can be tied to an increase in computer use. A very troubling fact for anyone who advocates the use of technology in classrooms and yet something that we cannot close our eyes to.

Now, it is not fair to judge work solely on presentations, I know that when presenting something for an audience simplifications can be necessary. So, as a fellow researcher in the field I found the urge to engage with your work, look at your publications and if my impression sustained write a critical piece and publish in a journal where you present your work. This is all very well, researchers scrutinizing each others works and debating are key factors in a sound and open academic community.

However, I could not find a single publication about the SAMR-model and not a single peer-reviewed article (or any other popular-scientific publication either) written by you. Instead all searches lead to slides, podcasts and videos. I also found some teachers' critical blogs about you that claimed that there was no publications about the model?  Surely this cannot be true? After all you say in one presentation and I quote,  “I spent about a decade on the research, and fast forward to past the nineties to about the year 2000 and what came out was the SAMR-model”  and later in the same presentation you say “in fact a lot of my research was spent trying to track down data so I could quantify this”.

Another claim was that your PhD was not in the educational sciences but in chemistry? First I thought this was a false rumor, the mere idea that a fellow researcher would use a title gained in one field when making claims in another seemed to me completely impossible. Yet I could not find any traces of a dissertation in the field of education with your name anywhere online?! Neither did I find any institutional affiliation at any university tied to your name.

Finally I also found a claim that your background is held in mystery and that your reoccurring lectures in Sweden are tied to two consultant firms, RAU and TänkOM.

Taken together, the image that emerges is more of an independent consultant serving companies with commercial interests in the one-to-one reform. This is of course a completely legitimate position to have. However, it is not okay to use the discursive power that comes with a PhD title (withholding that it is from another field) and referring to 10 years of research one claims to have made (that is not published) in order to gain a rhetorical power position.

The implementation of IT in schools is an extremely important issue, how it is done affects the educational quality of a whole generation of Swedish children. This implementation cannot be left in the hands of actors with commercial interests who furnish their arguments to benefit their own interests in selling technology and consultant services. If you are a researcher in educational technology please forgive this suspicion, but the argument is out there and I think, given your impact on the implementation it would be really helpful if you posted a link to your thesis, your published work and your institutional affiliation.  



Kind regards,
Jonas Linderoth
Department of Education, Communication and Learning
LinCS
University of Gothenburg

lördag 12 oktober 2013

Spelvärldens IKEA-katalog


Jag hör inte målgruppen som suktar efter rikare valmöjligheter i militära first person shooters  eftersom jag inte spelar spel med modern militär tematik (undantaget SpecOps: The Line). Ändå tyckte jag det var bra att Cryteks nya spel Warface gör det möjligt att välja att spela kvinnliga soldater. Tills jag såg resultatet.


Tydligen har Crytek regionsanpassat sitt spel så att marknader som efterfrågar porrigare kvinnliga soldater skall få det.  Det är en slags omvänd version av Saudiarabiens IKEA-katalog där man helt retuscherade bort kvinnor.  Nu kan den ryska marknaden få ordentligt bystiga snipers.


På konferensen Future and Reality of Gaming för två veckor sedan höll jag ett anförande där jag stod upp för spelutvecklare och sa att jag vägrade att tro att alla var ”Premature frat-boys with gun fetischism”, snälla spelindustrin låt mig inte ha fel i detta.

fredag 11 oktober 2013

Kortsluten kunskapsbildning i Kalmar.

I går var jag inbjuden att tala för studentföreningen för lärarstudenter i Kalmar. Studenterna hade själva tagit initiativ till en kvällsföreläsning, helt utanför deras ordinarie utbildning. Det är inte ofta man som forskare kan ta sig tid att göra denna typen gästföreläsningar och det är synd. Riktigt synd.

En del av forskarens uppgifter handlar om att nyttogöra sin forskning genom den så kallade tredje uppgiften. Ett uppdrag som tyvärr oftast ses som entydigt med att få media att uppmärksamma forskningsresultat. Tanken är förstås att medierna skall vara en kanal för att föra ut forskningen till medborgarna.

I går, i Kalmar ställde några av studenterna bland de bästa frågor jag fått, de frågade om kön i spelkulturen, de frågade varför moralpaniken aldrig tycks dö ut och de frågade om vilka förändringar spelkulturen kunde tänkas genomgå i framtiden när nu spel inte längre är en subkultur. Under en dryg timme kortslöt lärarstudenterna och jag den tredje uppgiften, tankar utbyttes direkt, utan inblandning av media. Det fungerade alldeles utmärkt och det är svårt att se vad ett mellanled skulle bidra med? Vilken kompetens har en reporter som skulle kunna förbättra mötet?

Tidigare i höst var jag inbjuden till ett seminarium om mötet mellan forskare och journalister.  Under en halvdag talade företrädare från såväl media som olika lärosäten om hur viktigt det var att forskare skall synas i media, att vi lär oss anpassa vårt sätt att tala till mediernas format och hur viktigt det är att ta tredje uppgiften på allvar. Hur media skulle kunna bidra till att förbättra mötet med forskare problematiserades inte överhuvudtaget. Det var upp till oss att se till att vi var behövda av media, att vi kunde spetsa till det och göra det lite fängslande.

I går, i Kalmar ställde jag mig frågan vad media skulle behöva göra för att vara behövda där, i mötet mellan en forskare och några intresserade studenter. Nu har jag sovit på saken. Jag har fortfarande inget svar.

fredag 10 maj 2013

Paperts mardröm


Ole Salsten, är han bekant? Före detta Kungsbackapolitiker (S) som blivit mångmiljonär på att driva friskolor inom koncernen Baggium? Eller, Peje Emilsson, även han före detta politiker (M) som äger tvåtredjedelar av Kunskapsskolan och som var pådrivande och delaktig i skapandet av skolpengen.

Två personer som lyckats tjäna extrema summor på att driva skolor med låg lärartäthet och därigenom få ett överskott på elevernas skolpeng. Ett överskott som kan gå rakt ned i den egna fickan. Det är något märkligt fascinerande över att detta är möjligt. Tankarna går till filmer som ”Blåsningen” och ”Oceans eleven” där sluga bedragare genomför listigt uttänkta kupper. Med minutiös precision och planeringen lyckas de manipulera omgivningen till sin fördel, innan de försvinner. Kvar står de som utsatts för bluffen och frågar sig, hur gick det här till? Hur kom det sig att jag inte såg vad det var som hände mitt framför mina ögon? Vad tittade jag på under tiden som plundringen pågick?

Nyckeln till en lyckad blåsning är en avledande manöver, speciellt om den skall ske i fullt dagsljus. Emedan politiken gjort det möjligt att göra vinst på barn och ungdomars utbildning kommer rökridån som skymmer detta från den samtida pedagogiska debatten och dess uppgörelse med undervisning och instruktion.

En person som helt ovetande säkert bidragit väsentligt till Salstens och Emilssons förmögenheter är professor Seymour Papert, pionjär beträffande frågor om IT i skolan. Papert som jobbade vidare med Piagets idéer avskydde ”traditionell instruktion” och grundade en undervisningsfilosofi kallad konstruktionism (som en motpol till instruktionism). Paperts produktion är rik och där finns flera intressanta idéer. Bland annat betonande han vikten av att ge kunskaper som skall läras för sin egen skull i skolan ett meningsfullt sammanhang. Matematik skulle exempelvis få ett användningsområde om man lärde barn programmering, Men det är inte den delen av Paperts tankegods som bedragarna tar fasta på utan en betydligt mer tveksam idé.

Papert liknande sin undervisningsfilosofi vid ett afrikanskt ordspråk som säger att om en man är hungrig kan man ge honom fisk, men man kan också lära honom att fiska. Överfört till skolan skall man alltså sluta ge barnen färdig kunskap (fisk) och istället lära dem att lära sig själva (fiska). Hans mål var att åstadkomma mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning. En undervisningsfilosofi som tonar ned betydelsen av läraren och som i sina mer extrema uttolkningar på ett närmast romantiskt sätt framställer eleven som en självständig nyfiken forskare vilken läraren gör bäst i att inte störa. En idé om att läraren inte skall vara den som ”bär” skolans innehåll utan en person som står jämte eleven när denne själv möter och utforskar innehållet (företrädesvis genom IT). Det är här lärartiteln byts ut mot ”handledare”, det vill säga någon som hjälper eleven på dennes resa, inte en kunnig person som transformerar ett innehåll på ett begripligt sätt.

För den som vill skära ned på lärartätheten i en skola passar dessa idéer utmärkt. Tankarna lever i den pedagogiska debatten, helt frigjorda från Papert, och transformerade till vulgärformer, inskrivna i styrdokument och framställda som självklara sanningar i populariserad fortbildningsform. Den konstruktionistiska utbildningsfilosofin blir det nya, den ljusa motpolen mot en äldre skolform vilken beskrivs med ord som ”traditionell” och ”katederundervisning”. Mot detta ”förtryck” ställs begrepp som valfrihet och individanpassning. Retoriken är så stark att den överlever trots tydliga siffror på att den svenska skolans resultat sjunker som en sten i internationella mätningar. Tankefiguren passar också som handen i handsken beträffande idéer om IT i skolan. Alltså ser vi den bäras upp även av de företag som lever på att sälja IT-lösningar med tillhörande fortbildning till skolan.

Så kan då det faktum att eleverna får mindre undervisning framstå som nydanade pedagogik. Den briljanta avledningsmanövern lyckas och arbetsformer som kan ha låg lärartäthet ses som önskvärt och bra.

Är då den svenska friskolemodellen Paperts dröm? Inte alls. Paperts engagemang och vilja att verkligen förbättra lärandets villkor är genuin om än oerhört naiv i det att den helt saknar utbildningssociologiska insikter. Jag tror det snarare är hans mardröm, att se hur han, åtminstone i fallet med svenska elever, gjort barn och ungdomar en björntjänst.  

2006 blev Seymour Papert, då 78 år gammal, påkörd av en motorcykel på en gata i Hanoi. Han fick en allvarlig hjärnskada och lever idag med vård dygnet runt. För att finansiera hans vård och rehabilitering har en donationsstiftelse bildats. Man kanske kunde tycka att Salsten och Emilsson kunde skänka en slant.

torsdag 28 mars 2013

Från pin-up-karikatyr till traumatiserad ”final-girl” – om kön i nya Tomb Raider


Ron Rosenberg, exekutiv producent för det senaste Tomb Raider-spelet, berättande i en intervju till Kotaku 2012 om hur man tänkt kring nylanseringen av den ikoniska spelkaraktären Lara Croft. Istället för den översexualiserade superhjältinna som finns i de gamla Tomb Raider-spelen skulle den nya Lara vara en mer mänsklig karaktär som spelaren ville beskydda. Dessa skyddsinstinkter skulle väckas hos spelaren genom att Lara fick lida i spelet, bland annat genom att bli utsatt för ett våldtäktsförsök.  

Nya Lara Croft

Uttalandet orsakade en storm av reaktioner och kritik vilket fick utvecklarna Crystal Dynamics att reagera. Rhianna Prachett (dotter till Discworld-författaren Terry Prachett) blev utsedd till ”leadwriter” för projektet och det föreslagna våldtäktsinslaget blev nu en scen vilken handlade om hur Lara första gången tvingas döda någon.

Nu har spelet varit ute i några veckor och kritiken har övergått till hyllningar. Spelet får utmärkta recensioner och tidigareskeptiker menar att vi kan glömma allt vi hört om att ”beskydda” Lara. Det faktum att nya Lara inte är den ihåligt sexiga överklassbruden med pistoler-karikatyr från tidigare spel, utan sårbar och samtidigt kompetent, beskrivs som en positiv utveckling. Det är fullt begripligt att den nya Lara får dessa reaktioner, spelare är svältfödda på mer nyanserade kvinnoporträtt i spel och då tar man vad man kan få. Det är bara att gratulera Crystal Dynamics som inte bara lyckats med konststycket vända negativ medial uppmärksamhet till sin fördel utan också avleder en annan kritisk läsning av sitt spel, den som handlar om Laras bakgrundshistoria.

Äldre versioner av Lara

Det nya Tomb Raider-spelet är en prequel som utspelar sig före de tidigare spelen och berättar historien om hur Lara blev den äventyrare vi känner. Prequels har just den egenskapen att de förändrar originalen genom att explicitgöra bakgrundshistorier som varit implicita eller lämnats till publikens egen fantasi. När min generation såg Star Wars-filmerna var Darth Vaders bakgrund höljd i dunkel och en källa till egna fantasier. Denna läsning är numera omöjlig eftersom alla försök att föreställa sig varifrån den tidigare episke Darth Vader kommer ifrån slutar i att man ser framför sig hur skitungen Anakin kör rymdknattekross med Mupparna.

Det nya Tomb Raider förändrar också läsningen av Lara Croft som karaktär genom att berätta historien om hur en ung kvinna upptäcker sin inneboende styrka genom att utsättas för fasansfulla trauman. Vad som inte uppmärksammats i diskussionen om spelet är att det delvis är ett genrebyte från tidigare spel. Nya Tomb Raider är inte helt igenom ett rättframt äventyr i Indiana Jones-stil som Uncharted-spelen. Till stora delar utgör nya Tomb Raider ett spel i splatter-horror-genren där Lara blir till en så kallad ”final-girl”, den ensamma kvinnan som utsätts för extrem terror. En karaktärstyp som beskrivits kopplad till kön eftersom publiken skulle vända sig mot att en man utsattes för samma extrema terror. I Laras fall är det fråga om ett extremt övervåld vilket blir särskilt synligt om spelaren misslyckas och Lara dör. I tydliga splatterscenerna får vi se Lara krossas mot klippor, bli ihjälslagen av galna manliga vildar och på ytterst kreativa sätt få sin kropp penetrerad av machetes, stålbalkar och grenar. Att spela nya Tomb Raider är i vissa partier som att se filmen Eden Lake, den värsta feel-bad film som gjorts.

En av Laras många dödsscener
Precis som i horror-genren är inte Lara själv den som söker faran, faran drabbar henne och drivkraften till att hon fortsätter kämpa är att det inte går att lämna ön. En tematik som sammanfattas i spelets anslag där Lara säger ”Jag gav mig av för att söka äventyret, men äventyret kom istället till mig.” Laras historia är alltså en berättelse om hur en kvinna går igenom ett trauma för att återfödas som äventyrare.

De närmaste manliga motsvarigheter till Lara torde vara Nathan Drake från Uncharted och naturligtvis Indiana Jones. I Uncharted 3 berättas Nathans bakgrundshistoria. Efter uppväxt på barnhem söker han själv upp äventyret och redan som 15 åring bryter han sig in på ett muséum för att stjäla tillbaka en familjeklenod. Drakes dödsscener är inte i närheten av de splatterscener Tomb Raider innehåller. Indiana Jones å sin sida är med i pojkscouterna och när han upptäcker en gravplundrare tar han omedelbart saken i egna händer. I inledningsscenen från den tredje filmen får vi se den halsbrytande jakten över cirkustågets tak. Så när Lara blir äventyrare genom att vada upp till midjan i pölar av blod med flytande dödskallar är Indiana Jones med i scouterna.

Varför Lara blev som hon blev

Nya Tomb Raider kanske inte innehåller den grafiska representationen av Lara som en vulgär pin-up modell men det betyder inte att spelet är befriat från argument om kön och normalitet. Den pretentiösa tonen i nya Tomb Raider och den skenbara ambitionen att vara ett nyanserat kvinnoporträtt gör det betydligt svårare att se argumenten om manligt och kvinnligt som görs. Att Crystal Dynamics skrev om scenen med våldtäktsförsöket mot Lara förändrar inte nämnvärt det faktum att de som påtat ihop manuset ändå har färgats kraftigt av sina föreställningar hur man kan göra det trovärdigt att en kvinna blir en äventyrare. En föreställning om att styrka, självständighet och kompetens hos kvinnliga karaktärer behöver förklaras och avnormaliseras.










onsdag 6 mars 2013

Didaktisk tidskrift lägger ut ytterligare en version av Kroksmarks artikel


Jag vill för min del avsluta diskussionen med Kroksmark rörande hans artikel med att sammanfatta vad som har hänt och ställa några kvarstående frågor. Den som har följt diskussionen kan börja läsningen under rubriken ”En fjärde version”.

Vad har hänt: 

I augusti 2012 publiceras i Didaktisk tidskrift texten ”Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik” av Tomas Kroksmark. På tidskriftens första sida står det att alla artiklar fackgranskas. Didaktisk tidskrift beskrivs ha sin bas på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Tidskriften har en ensam redaktör, tillika ansvarig utgivare. Tomas Kroksmark själv.

Den 1:e oktober rapporterar ekot om ny forskning från Tomas Kroksmark som visar att ”Dataspel kan ge skolan nytt arbetssätt”. Enligt ekot skall studien inom kort publiceras i någon amerikansk tidskrift, men innehållet i den forskning som rapporteras svarar mot innehållet i ”Den sofistikerade instruktionen”.

Baserat på den version av artikeln som då låg ute på Didaktisk tidskrift skriver jag ett kritiskt blogginlägg. Dagen efter, den 2:e oktober, skickar jag tillsammans med Carl Heath in en debattartikel till Pedagogiska magasinet. Filen vi granskat heter ”Densofistikerade.pdf”, och är enligt metadata skapad den 8:e augusti 2012. I texten redovisas sex olika resultatkategorier.

Det skall så småningom visa sig att någon gång efter detta byts filen i Didaktisk tidskrift ut till en ny fil, ”Instruktionen.pdf”, vilken är skapad den 6:e oktober. I denna text redovisas åtta olika resultatkategorier.  

Den 21:e november publiceras min och Carl Heaths debattartikel i Pedagogiska magasinet.

Den 20:e februari svarar Kroksmark på kritiken i Pedagogiska magasinet och initierar en metadebatt om hur hans text blivit läst och om god forskningssed. Kroksmark resonerar även kring resultat som inte finns redovisade i den första versionen av artikeln.

I måndags, den 4:e mars, skriver jag ett blogginlägg som bemöter den av Kroksmark initierade metadebatten. Jag har då upptäckt att originalfilen bytts ut och redovisar detta. Under kvällen upptäcker en läsare, professor Maj Asplund, Högskolan i Väst, att det finns en engelsk version av texten, upplagd i DiVA (skapad den 5:e oktober). Texten är en direktöversättning och läsaren ombedes på försättsbladet att referera till Didaktisk tidskrift. Denna version är skapad den 5:e oktober och skiljer sig från de båda andra versionerna i det att den innehåller sju resultatkategorier.

I går, den 5:e mars svarar Kroksmark i ett mail till mig vilket han säger jag kan använda på bloggen. I detta svar bekräftar Kroksmark att två olika versioner av ”Den sofistikerade instruktionen” publicerats på Didaktisk tidskrift och menar att detta beror på att den första versionen publicerats av misstag. Hur den engelska versionen kommit ut på nätet är för Kroksmark oklart men han skall undersöka saken.

En fjärde version

I går kväll ändras förstasidan på Didaktisk tidskrift. Där det tidigare stod att alla texter fackgranskas står det nu:

”Genom den nya skollagen (2011), som kräver en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, är Didaktisk Tidskrift också öppen för rektorer, lärare och fritidspedagoger verksamma i barn- och ungdomsskolan. Det innebär att alla texter inte är fackgranskade av forskare eller av ämnesexperter. De fackgranskade texterna märks från och med Nr 2:2013 som Fackgranskad. ”

Vidare är texten om att Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping är bas för tidskriften borta.

Därtill finns en text som säger sig reda ut oklarheterna kring publiceringen av ”Den sofistikerade pedagogiken”, detta genom att publicera båda versionerna där version 1 sägs härröra från den 7:e augusti, och version 2 från den 12:e september. Antagligen är detta gjort för att läsaren skall kunna själv jämföra olikheter i versionerna.

Båda länkarna går dock till samma dokument vilket visar sig vara en fjärde version av ”Den sofistikerade instruktionen”, filen heter nu ”Sofistikerade.pdf”, är skapad den 3:e oktober och innehåller sju resultatkategorier (till skillnad från version 1 som hade sex och version 2 som hade åtta men i enlighet med det engelska dokumentet).

Frågor 

Det finns många frågor här. Hur kan version 2 sägas härröra från september (innan Ekots rapportering och innan texten får kritik) när den fil som låg ute ”Instruktionen.pdf” är skapad i oktober? Är även den fjärde versionen av texten ett misstag? Hur många resultatkategorier har studien egentligen?

Några frågor finner jag dock extra intressanta att få svar på, de som rör vad Didaktisk tidskrift egentligen är för typ av publikation. Jag lämnar nu därför denna debatt med att rikta ett antal direkta frågor till Tomas Kroksmark. Jag föreslår att han kan publicera svaret på sin egen blogg.

1. Stämmer det att studien även skall publiceras i någon amerikansk tidskrift eller hade Ekot missuppfattat detta? I så fall undrar jag mer specifikt vilken tidskrift och var i processen den befinner sig?

2. Vilken roll har Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping formellt i relation till Didaktisk tidskrift?

3. Vilken roll har de som listas som redaktionsråd i dagsläget och vilket inflytande har de på vad som publiceras?

4. Det stod tidigare att alla texter fackgranskas, men nu att alla texter inte är fackgranskade. Avser detta då att texter som tidigare legat i Didaktisk tidskrift med statusen peer-reviewed i själva verket inte är peer-reviewed artiklar?

5. Är texten den ”Den sofistikerade instruktionen” peer-reviewed?

6. Är Kroksmarks egna texter i Didaktisk tidskrift peer-reviwed?

7. Hur fattas beslut om publicering av Kroksmarks egna texter, med tanke på att han själv är ensam redaktör och ansvarig utgivare? Vem fattar dessa beslut?

 


Om inget alldeles exceptionellt inträffar, lämnar jag nu denna debatt.

Jonas Linderoth

tisdag 5 mars 2013

Tomas Kroksmark svarar på kritik

Tomas Kroksmark har i ett mail svarat på kritiken, jag publicerar detta nedan oavkortat som ett eget inlägg.


Hej Jonas!
Jag läste just din blogg och försökte få in en kommentar. Men jag förstår inte hur det går till. Vill du ha in mina kommentarer så har du dem nedan. Om du inte vill det så kan du i alla fall se hur jag formulerar mig.

Med de bästa

Tomas

Jag läser med stort intresse det som Jonas och Maj anför ovan. Att läsa en text är att tolka en innebörd. När det gäller spelifieringen av skolan vidhåller jag att det går att läsa min text så att jag inte är någon ivrig förkämpe för något sådant. Däremot har Jonas & Carl en poäng när det gäller mitt sätt att formulera mig kring skillnaden mellan spelens och skolans pedagogik. Det kan mycket väl läsas så som de gör och jag får finna mig i att jag uttryckt mig oklart. Men dessa saker kan, som sagt, var och en studera och fundera över.

Viktigare är den korrekta noteringen att min text varit publicerad i två olika versioner i DT. Det är naturligtvis fel och det skulle ha angivits på ett klart och tydligt sätt.  Orsaken är att den första versionen var ett manus som inte var klart för publicering. Av något skäl, slarv eller vad det kan vara, publicerades den texten. När saken stod klar togs den bort och ersattes med den som är den riktiga. Så ska det inte gå till, med mindre än att detta är helt uppenbart för alla. DT är en nättidskrift vilket erbjuder möjligheten till den här typen av förändringar varför det är extra viktigt att ha klara publiceringsregler på den här punkten. Fel kan alla göra. Frågan är bara hur man rättar till sådana utan att det blir fel en gång till.

Så vitt jag vet har det hänt en gång tidigare. Det var tre forskare som var mycket upprörda över av vi publicerat en text som var den näst sista versionen. Efter påpekanden hade den versionen förbättrats men fel text publicerades. Nu är frågan ställd: Hur gör man i sådana här lägen? Förmodligen har vi lärt oss något viktigt nu.

Maj har via nätet fått tag i min text på engelska. Det gör mig bekymrad eftersom jag inte känner till att den finns där och för att den inte ska finnas där. Texten är avsedd för publicering i en engelskspråkig tidskrift men det blir nog svårt nu. Jag ska ta reda på hur den blivit tillgänglig.

Jag tycker inte om kommentarerna om mina uttalanden i Dagen Eko. 30 minuters intervju blir två meningar i sändningen – 15 sekunder. Vad reportern säger i den kommenterande delen av inslaget kan jag inte ansvar för. Det skrivs böcker och artiklar där jag beskrivs på olika sätt. Inte heller det kan jag väl rimligen ta ansvar för?

Hur många artiklar som jag publicerat de senaste 10 åren hör väl heller inte hemma här annat än som ett sätt att försöka förringa mig – berätta hur improduktiv jag är? Om det är motivet så kan jag heller inget göra åt den saken.

måndag 4 mars 2013

Kroksmark ändrar resultatet i sin publicerade spelstudie

I samråd med Carl Heath har jag valt att inte ta debatten vidare kring professor Tomas Kroksmarks text ”Den sofistikerade instruktioneni Pedagogiska Magasinet. Istället bemöter jag den här på bloggen där den ursprungligen startade.

I Pedagogiska Magasinet väljer Kroksmark att inte bemöta innehållet i min och Carl Heaths kritik. Istället ifrågasätter Kroksmark vår läsning av hans text, vilken han menar har skett i affekt och därmed tappat den analytiska skärpa som forskningen kräver. För forskningskritik, menar Kroksmark, är det ett minimikrav: ”att den är rättvisande, lika öppen och ärlig som forskningen själv ska vara.” Om inte detta uppfylls, menar Kroksmark att det kan bli ”hur kul och galet som helst”.

Den här sortens metadebatt mellan forskare, vem som sa vad, blir lätt en prövande historia som ofta beskrivs med metaforer som ”sandlåda” eller ”pajkastning”. Det är synd att debatten urartar till detta, det omöjliggör en fortsatt innehållslig diskussion om spel och lärande. Den som är intresserad av att veta mer om utgångspunkterna för vår kritik hänvisar jag till denna artikel.

Jag beklagar att diskussionen tar denna form, emellertid innehåller just denna metadebatt ett par så besvärande fakta att man har svårt att tro det. Jag tar det i tre rubriker och en avslutande reflektion.

1. Missvisande kritik?

Huruvida vår kritik är missvisande står upp till var och en att bedöma. Texten finns än så länge att läsa i den version som diskuterats (som framgår av rubrik 3 nedan kan det dock bli problem i framtiden att utsätta texten för granskning).

Kroksmark skriver i Pedagogiska Magasinet att han aldrig hävdat att speldesign har pedagogiska kvalitéer som är överlägsen traditionell pedagogik:

Linderoth och Heath tycks ha fått det mesta om bakfoten. Jag har aldrig sagt att speldesigners skapar bättre förutsättningar än vad utbildade pedagoger åstadkommer.

I hans originaltext står det dock i slutsatserna:

”Datorspelens pedagogik är framgångsrik i att engagera, motivera och lära samtidigt som den leder till aktivitetsprioritering som är tidskrävande och frivillig. Skolans pedagogiska idéer och modeller kan på motsvarande sätt inte deklarera sådana pedagogiska kvaliteter.”

I Pedagogiska Magasinet skriver Kroksmark: ”Inte heller argumenterar jag för en spelifiering av skolan”. Spelifiering definieras (länk) som användandet av speltänkande eller spelmekanik i ett sammanhang som i sig inte är ett spel. Döm själva, så här står det i Kroksmarks originaltext:

En viktig slutsats för skolan lärarna och för lärarutbildningarna – bör vara att närma sig vad vi här kallat datorspelens pedagogik. I en sådan utvecklingsprocess skulle flera traditionstunga och analoga pedagogiska idéer ersatta [sic] förändringar som är grundade i de resultat som den här studien visat.

2. Kvalitetsgranskning av studien?

En hörnsten i allt forskningsarbete är extern kvalitetsgranskning. Manus till vetenskapliga artiklar skickas av tidskriftens redaktörer ut till ett antal sakkunniga som kontrollerar att studien är korrekt, relevant och avrapporterad på ett tillbörligt sätt, den genomgår en så kallad referee-granskning. Detta är ofta en lång process eftersom sakkunniga vanligen efterfrågar revideringar och förändringar. Innan en studie genomgått denna process är resultaten att betrakta som preliminära. Enligt vetenskapsrådets rapport om god forskningssed bör en forskare inte gå ut i medier med preliminära resultat även om dessa har ett nyhetsvärde.

Vad har då Kroksmarks studie i dagsläget för status? I oktober 2012 när resultaten skapade rubriker i rikstäckande medier, hette det i dagens eko att: ”Tomas Kroksmarks studie ska inom kort publiceras i någon amerikansk tidskrift.”

Det är oklart om detta betyder att studien skall skickas in till en tidskrift, om den väntar på besked eller om den ligger i tryck. I dagsläget, 5 månader senare finns inte någon sådan publikation att finna bland Kroksmarks artiklar.

Vad som finns är texten ”Den sofistikerade instruktionen” publicerad i Didaktisk Tidskrift. Det vanliga i en referee-granskad tidskrift är att redaktionen har flera redaktörer vanligen en huvudredaktör och ett antal biträdande redaktörer och därtill en ansvarig utgivare. Även om manus skickas ut till sakkunniga är det hos redaktörer och ansvarig utgivare som makten att besluta vad som publiceras ligger.

Didaktisk Tidskrift har en ensam redaktör som tillika är skriftens ansvariga utgivare. Tomas Kroksmark själv.  

3. Den kritiserade artikeln har ändrats efter publicering

Kroksmark avslutar sitt svar i Pedagogiska Magasinet genom att lyfta upp ett antal saker han säger sig påvisa i sin studie. En central slutpoäng är ett resonemang om att misslyckande utgör en framgångsfaktor i spelvärlden.  Det är bara det att något sådant resonemang inte finns i den version av ”Den sofistikerade instruktionen” som jag och Carl Heath kritiserar. Det finns däremot i en förändrad version av artikeln som lagts upp under det att debatten pågår. Kroksmark har alltså gjort förändringar i en artikel som redan är publicerad, efter det att den redovisats i media och efter att den utsatts för en första kritik här på bloggen.

I nedanstående film reder Carl Heath ut vad som har hänt.

[På önskemål av en person som inte är iblandad i debatten men som kan identifieras i filmen har jag för närvarande tagit ned den. En ny version läggs upp inom kort]



Efter vad jag kan se består förändringarna av att det gjorts tillägg i studiens resultatdel, där det tidigare var sex resultatkategorier är det nu åtta. Vidare har ett tillägg om just misslyckanden i datorspel skrivits in i slutsatserna. [1]

4. Reflektion

Kroksmark efterfrågar en debatt som ”är rättvisande, lika öppen och ärlig som forskningen själv ska vara.” annars blir det ”hur kul och galet som helst”.

Jag har aldrig hört talas om ett tidigare fall där en forskare genom att ha kontroll över en tidskrift ändrat i redan publicerade forskningsresultat. Detta är djupt problematiskt eftersom det helt förändrar innebörder hos de texter som refererat till denna forskning. Till skillnad från Kroksmark betraktar jag dock inte avsteg från god forskningssed som något ”kul” och ”galet”. Didaktisk Tidskrift tycks arbeta efter en helt egen forskningsetisk kodex som gör att dess vetenskapliga trovärdighet kan ifrågasättas. Något som är djupt beklämmande för alla de övriga författare som valt att publicera sig där. Man kan också ställa sig frågande till vad de personer som listas som sakkunniga säger om detta, jag har mycket svårt att tro att de känner till denna form av publiceringspolicy. Vidare undrar jag hur Högskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping, vilken anges som bas för Didaktisk Tidskrift, ställer sig till detta.

Enligt Kroksmarks egen publikationslista har han de senaste 10 åren producerat 9 artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Fem av dessa är i Didaktisk Tidskrift. 

Jonas Linderoth





[1] Det är i sammanhanget viktigt att notera att debatten startade här den 1/10 samma dag som Ekots rapportering av studien. Jag och Carl Heath skickade vårt inlägg till Pedagogiska Magasinet dagen efter, 2/10 2012. Kroksmarks andra version av artikeln skapades enligt metadata i filen den 6 oktober 2012, det vill säga några dagar efter det att jag och Carl Heath skickade in vårt debattinlägg till Pedagogiska Magasinet, och efter den första kritiken här på bloggen. Den ursprungliga publicerade artikeln skapades den 8 augusti 2012. 




onsdag 13 februari 2013

Lajvrollspel på doktorandkurs


Lajvrollspel eller som det ibland kallas LARP (Live Action Role Playing) förknippas för den oinvigde kanske främst med tonåringar som leker med plastvapen i skogen. En bild som knappast är representativ för dagens lajvrollspelare. LARP har vuxit till en konstform liknande improvisationsteater där spelare inte bara söker underhållning utan också utforskar mer allvarliga teman. Vid Göteborgs Universitet har lajvrollspel nu även tagit steget in i det akademiska finrummet.

Akademiker i LARP


I förra veckan fick doktorander från sex europeiska länder prova på att spela J. Tuomas Harviainens LARP Prayers on a porcelain altar. Scenariot handlar om teaterstudenter som efter antagningsprovet till en prestigefylld dramautbildning hamnar på en vild fest. När spelet startar vaknar de alla upp dagen efter festen, de är illamående, trötta och irriterade. Den första bussen från festlokalen går först om ett par timmar och ingen har en fungerande mobiltelefon. Deltagarna gestaltar varsin teaterstudent med sin egen specifika personlighet och sina fragmentariska minnesbilder av vad som hänt kvällen innan. En central idé med spelet är att deltagarna skall vara otrevliga mot varandra och att de i spelet får tillstånd att säga elakheter till varandra. Lajvet leddes av Jaakko Stenros, spelforskare från universitet i Tampere och Carl Heath, pedagogisk speldesigner vid Interaktiva institutet, båda med gedigen erfarenhet av att leda den här sortens LARP. 

En dramatisk scen

Lajvrollspelet ingick i doktorandkursen Goffman, play and games som jag arrangerat inom ramen för forskningsmiljön LinCS där jag är verksam. Deltagarna i kursen är forskarstuderande från såväl spelvetenskap som från pedagogik och sociologi. I kursen läser vi Erving Goffmans teorier om interaktion med särskilt fokus på spel, lek, simulering och liknande praktiker. Syftet med att erbjuda doktoranderna ett lajvrollspel var att de skulle få uppleva de transformationer av mening och innebörd som Goffman menar sker när vi omdefinierar en situation. Doktoranderna fick nu uppleva att en elak utsaga är helt harmlös när den yttras i spelets sammanhang. Den kanske starkaste och mest oväntade erfarenheten som gjordes var när deltagarna efteråt ställde i ordning de föreläsningssalar som använts. Rummets syfte som lokal för undervisning framträdde igen. En kontrast som synliggör att det mer vardagliga ramverket av en undervisningssituation är en lika konstruerad social situation som rollspel.


Det är alltid svårt att utvärdera sin egen verksamhet men jag upplevde att kombinationen av att läsa Goffman och få prova LARP fungerade mycket bra. Doktoranderna utgjorde en riktigt härlig grupp, scenariot i sig var ytterst välskrivet, Carl och Jaakko ledde det hela med imponerande professionalitet, sammantaget faktorer som gjorde det hela till ett riktigt lyckat exempel på att använda spel i undervisning.