torsdag 28 mars 2013

Från pin-up-karikatyr till traumatiserad ”final-girl” – om kön i nya Tomb Raider


Ron Rosenberg, exekutiv producent för det senaste Tomb Raider-spelet, berättande i en intervju till Kotaku 2012 om hur man tänkt kring nylanseringen av den ikoniska spelkaraktären Lara Croft. Istället för den översexualiserade superhjältinna som finns i de gamla Tomb Raider-spelen skulle den nya Lara vara en mer mänsklig karaktär som spelaren ville beskydda. Dessa skyddsinstinkter skulle väckas hos spelaren genom att Lara fick lida i spelet, bland annat genom att bli utsatt för ett våldtäktsförsök.  

Nya Lara Croft

Uttalandet orsakade en storm av reaktioner och kritik vilket fick utvecklarna Crystal Dynamics att reagera. Rhianna Prachett (dotter till Discworld-författaren Terry Prachett) blev utsedd till ”leadwriter” för projektet och det föreslagna våldtäktsinslaget blev nu en scen vilken handlade om hur Lara första gången tvingas döda någon.

Nu har spelet varit ute i några veckor och kritiken har övergått till hyllningar. Spelet får utmärkta recensioner och tidigareskeptiker menar att vi kan glömma allt vi hört om att ”beskydda” Lara. Det faktum att nya Lara inte är den ihåligt sexiga överklassbruden med pistoler-karikatyr från tidigare spel, utan sårbar och samtidigt kompetent, beskrivs som en positiv utveckling. Det är fullt begripligt att den nya Lara får dessa reaktioner, spelare är svältfödda på mer nyanserade kvinnoporträtt i spel och då tar man vad man kan få. Det är bara att gratulera Crystal Dynamics som inte bara lyckats med konststycket vända negativ medial uppmärksamhet till sin fördel utan också avleder en annan kritisk läsning av sitt spel, den som handlar om Laras bakgrundshistoria.

Äldre versioner av Lara

Det nya Tomb Raider-spelet är en prequel som utspelar sig före de tidigare spelen och berättar historien om hur Lara blev den äventyrare vi känner. Prequels har just den egenskapen att de förändrar originalen genom att explicitgöra bakgrundshistorier som varit implicita eller lämnats till publikens egen fantasi. När min generation såg Star Wars-filmerna var Darth Vaders bakgrund höljd i dunkel och en källa till egna fantasier. Denna läsning är numera omöjlig eftersom alla försök att föreställa sig varifrån den tidigare episke Darth Vader kommer ifrån slutar i att man ser framför sig hur skitungen Anakin kör rymdknattekross med Mupparna.

Det nya Tomb Raider förändrar också läsningen av Lara Croft som karaktär genom att berätta historien om hur en ung kvinna upptäcker sin inneboende styrka genom att utsättas för fasansfulla trauman. Vad som inte uppmärksammats i diskussionen om spelet är att det delvis är ett genrebyte från tidigare spel. Nya Tomb Raider är inte helt igenom ett rättframt äventyr i Indiana Jones-stil som Uncharted-spelen. Till stora delar utgör nya Tomb Raider ett spel i splatter-horror-genren där Lara blir till en så kallad ”final-girl”, den ensamma kvinnan som utsätts för extrem terror. En karaktärstyp som beskrivits kopplad till kön eftersom publiken skulle vända sig mot att en man utsattes för samma extrema terror. I Laras fall är det fråga om ett extremt övervåld vilket blir särskilt synligt om spelaren misslyckas och Lara dör. I tydliga splatterscenerna får vi se Lara krossas mot klippor, bli ihjälslagen av galna manliga vildar och på ytterst kreativa sätt få sin kropp penetrerad av machetes, stålbalkar och grenar. Att spela nya Tomb Raider är i vissa partier som att se filmen Eden Lake, den värsta feel-bad film som gjorts.

En av Laras många dödsscener
Precis som i horror-genren är inte Lara själv den som söker faran, faran drabbar henne och drivkraften till att hon fortsätter kämpa är att det inte går att lämna ön. En tematik som sammanfattas i spelets anslag där Lara säger ”Jag gav mig av för att söka äventyret, men äventyret kom istället till mig.” Laras historia är alltså en berättelse om hur en kvinna går igenom ett trauma för att återfödas som äventyrare.

De närmaste manliga motsvarigheter till Lara torde vara Nathan Drake från Uncharted och naturligtvis Indiana Jones. I Uncharted 3 berättas Nathans bakgrundshistoria. Efter uppväxt på barnhem söker han själv upp äventyret och redan som 15 åring bryter han sig in på ett muséum för att stjäla tillbaka en familjeklenod. Drakes dödsscener är inte i närheten av de splatterscener Tomb Raider innehåller. Indiana Jones å sin sida är med i pojkscouterna och när han upptäcker en gravplundrare tar han omedelbart saken i egna händer. I inledningsscenen från den tredje filmen får vi se den halsbrytande jakten över cirkustågets tak. Så när Lara blir äventyrare genom att vada upp till midjan i pölar av blod med flytande dödskallar är Indiana Jones med i scouterna.

Varför Lara blev som hon blev

Nya Tomb Raider kanske inte innehåller den grafiska representationen av Lara som en vulgär pin-up modell men det betyder inte att spelet är befriat från argument om kön och normalitet. Den pretentiösa tonen i nya Tomb Raider och den skenbara ambitionen att vara ett nyanserat kvinnoporträtt gör det betydligt svårare att se argumenten om manligt och kvinnligt som görs. Att Crystal Dynamics skrev om scenen med våldtäktsförsöket mot Lara förändrar inte nämnvärt det faktum att de som påtat ihop manuset ändå har färgats kraftigt av sina föreställningar hur man kan göra det trovärdigt att en kvinna blir en äventyrare. En föreställning om att styrka, självständighet och kompetens hos kvinnliga karaktärer behöver förklaras och avnormaliseras.










onsdag 6 mars 2013

Didaktisk tidskrift lägger ut ytterligare en version av Kroksmarks artikel


Jag vill för min del avsluta diskussionen med Kroksmark rörande hans artikel med att sammanfatta vad som har hänt och ställa några kvarstående frågor. Den som har följt diskussionen kan börja läsningen under rubriken ”En fjärde version”.

Vad har hänt: 

I augusti 2012 publiceras i Didaktisk tidskrift texten ”Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik” av Tomas Kroksmark. På tidskriftens första sida står det att alla artiklar fackgranskas. Didaktisk tidskrift beskrivs ha sin bas på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Tidskriften har en ensam redaktör, tillika ansvarig utgivare. Tomas Kroksmark själv.

Den 1:e oktober rapporterar ekot om ny forskning från Tomas Kroksmark som visar att ”Dataspel kan ge skolan nytt arbetssätt”. Enligt ekot skall studien inom kort publiceras i någon amerikansk tidskrift, men innehållet i den forskning som rapporteras svarar mot innehållet i ”Den sofistikerade instruktionen”.

Baserat på den version av artikeln som då låg ute på Didaktisk tidskrift skriver jag ett kritiskt blogginlägg. Dagen efter, den 2:e oktober, skickar jag tillsammans med Carl Heath in en debattartikel till Pedagogiska magasinet. Filen vi granskat heter ”Densofistikerade.pdf”, och är enligt metadata skapad den 8:e augusti 2012. I texten redovisas sex olika resultatkategorier.

Det skall så småningom visa sig att någon gång efter detta byts filen i Didaktisk tidskrift ut till en ny fil, ”Instruktionen.pdf”, vilken är skapad den 6:e oktober. I denna text redovisas åtta olika resultatkategorier.  

Den 21:e november publiceras min och Carl Heaths debattartikel i Pedagogiska magasinet.

Den 20:e februari svarar Kroksmark på kritiken i Pedagogiska magasinet och initierar en metadebatt om hur hans text blivit läst och om god forskningssed. Kroksmark resonerar även kring resultat som inte finns redovisade i den första versionen av artikeln.

I måndags, den 4:e mars, skriver jag ett blogginlägg som bemöter den av Kroksmark initierade metadebatten. Jag har då upptäckt att originalfilen bytts ut och redovisar detta. Under kvällen upptäcker en läsare, professor Maj Asplund, Högskolan i Väst, att det finns en engelsk version av texten, upplagd i DiVA (skapad den 5:e oktober). Texten är en direktöversättning och läsaren ombedes på försättsbladet att referera till Didaktisk tidskrift. Denna version är skapad den 5:e oktober och skiljer sig från de båda andra versionerna i det att den innehåller sju resultatkategorier.

I går, den 5:e mars svarar Kroksmark i ett mail till mig vilket han säger jag kan använda på bloggen. I detta svar bekräftar Kroksmark att två olika versioner av ”Den sofistikerade instruktionen” publicerats på Didaktisk tidskrift och menar att detta beror på att den första versionen publicerats av misstag. Hur den engelska versionen kommit ut på nätet är för Kroksmark oklart men han skall undersöka saken.

En fjärde version

I går kväll ändras förstasidan på Didaktisk tidskrift. Där det tidigare stod att alla texter fackgranskas står det nu:

”Genom den nya skollagen (2011), som kräver en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, är Didaktisk Tidskrift också öppen för rektorer, lärare och fritidspedagoger verksamma i barn- och ungdomsskolan. Det innebär att alla texter inte är fackgranskade av forskare eller av ämnesexperter. De fackgranskade texterna märks från och med Nr 2:2013 som Fackgranskad. ”

Vidare är texten om att Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping är bas för tidskriften borta.

Därtill finns en text som säger sig reda ut oklarheterna kring publiceringen av ”Den sofistikerade pedagogiken”, detta genom att publicera båda versionerna där version 1 sägs härröra från den 7:e augusti, och version 2 från den 12:e september. Antagligen är detta gjort för att läsaren skall kunna själv jämföra olikheter i versionerna.

Båda länkarna går dock till samma dokument vilket visar sig vara en fjärde version av ”Den sofistikerade instruktionen”, filen heter nu ”Sofistikerade.pdf”, är skapad den 3:e oktober och innehåller sju resultatkategorier (till skillnad från version 1 som hade sex och version 2 som hade åtta men i enlighet med det engelska dokumentet).

Frågor 

Det finns många frågor här. Hur kan version 2 sägas härröra från september (innan Ekots rapportering och innan texten får kritik) när den fil som låg ute ”Instruktionen.pdf” är skapad i oktober? Är även den fjärde versionen av texten ett misstag? Hur många resultatkategorier har studien egentligen?

Några frågor finner jag dock extra intressanta att få svar på, de som rör vad Didaktisk tidskrift egentligen är för typ av publikation. Jag lämnar nu därför denna debatt med att rikta ett antal direkta frågor till Tomas Kroksmark. Jag föreslår att han kan publicera svaret på sin egen blogg.

1. Stämmer det att studien även skall publiceras i någon amerikansk tidskrift eller hade Ekot missuppfattat detta? I så fall undrar jag mer specifikt vilken tidskrift och var i processen den befinner sig?

2. Vilken roll har Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping formellt i relation till Didaktisk tidskrift?

3. Vilken roll har de som listas som redaktionsråd i dagsläget och vilket inflytande har de på vad som publiceras?

4. Det stod tidigare att alla texter fackgranskas, men nu att alla texter inte är fackgranskade. Avser detta då att texter som tidigare legat i Didaktisk tidskrift med statusen peer-reviewed i själva verket inte är peer-reviewed artiklar?

5. Är texten den ”Den sofistikerade instruktionen” peer-reviewed?

6. Är Kroksmarks egna texter i Didaktisk tidskrift peer-reviwed?

7. Hur fattas beslut om publicering av Kroksmarks egna texter, med tanke på att han själv är ensam redaktör och ansvarig utgivare? Vem fattar dessa beslut?

 


Om inget alldeles exceptionellt inträffar, lämnar jag nu denna debatt.

Jonas Linderoth

tisdag 5 mars 2013

Tomas Kroksmark svarar på kritik

Tomas Kroksmark har i ett mail svarat på kritiken, jag publicerar detta nedan oavkortat som ett eget inlägg.


Hej Jonas!
Jag läste just din blogg och försökte få in en kommentar. Men jag förstår inte hur det går till. Vill du ha in mina kommentarer så har du dem nedan. Om du inte vill det så kan du i alla fall se hur jag formulerar mig.

Med de bästa

Tomas

Jag läser med stort intresse det som Jonas och Maj anför ovan. Att läsa en text är att tolka en innebörd. När det gäller spelifieringen av skolan vidhåller jag att det går att läsa min text så att jag inte är någon ivrig förkämpe för något sådant. Däremot har Jonas & Carl en poäng när det gäller mitt sätt att formulera mig kring skillnaden mellan spelens och skolans pedagogik. Det kan mycket väl läsas så som de gör och jag får finna mig i att jag uttryckt mig oklart. Men dessa saker kan, som sagt, var och en studera och fundera över.

Viktigare är den korrekta noteringen att min text varit publicerad i två olika versioner i DT. Det är naturligtvis fel och det skulle ha angivits på ett klart och tydligt sätt.  Orsaken är att den första versionen var ett manus som inte var klart för publicering. Av något skäl, slarv eller vad det kan vara, publicerades den texten. När saken stod klar togs den bort och ersattes med den som är den riktiga. Så ska det inte gå till, med mindre än att detta är helt uppenbart för alla. DT är en nättidskrift vilket erbjuder möjligheten till den här typen av förändringar varför det är extra viktigt att ha klara publiceringsregler på den här punkten. Fel kan alla göra. Frågan är bara hur man rättar till sådana utan att det blir fel en gång till.

Så vitt jag vet har det hänt en gång tidigare. Det var tre forskare som var mycket upprörda över av vi publicerat en text som var den näst sista versionen. Efter påpekanden hade den versionen förbättrats men fel text publicerades. Nu är frågan ställd: Hur gör man i sådana här lägen? Förmodligen har vi lärt oss något viktigt nu.

Maj har via nätet fått tag i min text på engelska. Det gör mig bekymrad eftersom jag inte känner till att den finns där och för att den inte ska finnas där. Texten är avsedd för publicering i en engelskspråkig tidskrift men det blir nog svårt nu. Jag ska ta reda på hur den blivit tillgänglig.

Jag tycker inte om kommentarerna om mina uttalanden i Dagen Eko. 30 minuters intervju blir två meningar i sändningen – 15 sekunder. Vad reportern säger i den kommenterande delen av inslaget kan jag inte ansvar för. Det skrivs böcker och artiklar där jag beskrivs på olika sätt. Inte heller det kan jag väl rimligen ta ansvar för?

Hur många artiklar som jag publicerat de senaste 10 åren hör väl heller inte hemma här annat än som ett sätt att försöka förringa mig – berätta hur improduktiv jag är? Om det är motivet så kan jag heller inget göra åt den saken.

måndag 4 mars 2013

Kroksmark ändrar resultatet i sin publicerade spelstudie

I samråd med Carl Heath har jag valt att inte ta debatten vidare kring professor Tomas Kroksmarks text ”Den sofistikerade instruktioneni Pedagogiska Magasinet. Istället bemöter jag den här på bloggen där den ursprungligen startade.

I Pedagogiska Magasinet väljer Kroksmark att inte bemöta innehållet i min och Carl Heaths kritik. Istället ifrågasätter Kroksmark vår läsning av hans text, vilken han menar har skett i affekt och därmed tappat den analytiska skärpa som forskningen kräver. För forskningskritik, menar Kroksmark, är det ett minimikrav: ”att den är rättvisande, lika öppen och ärlig som forskningen själv ska vara.” Om inte detta uppfylls, menar Kroksmark att det kan bli ”hur kul och galet som helst”.

Den här sortens metadebatt mellan forskare, vem som sa vad, blir lätt en prövande historia som ofta beskrivs med metaforer som ”sandlåda” eller ”pajkastning”. Det är synd att debatten urartar till detta, det omöjliggör en fortsatt innehållslig diskussion om spel och lärande. Den som är intresserad av att veta mer om utgångspunkterna för vår kritik hänvisar jag till denna artikel.

Jag beklagar att diskussionen tar denna form, emellertid innehåller just denna metadebatt ett par så besvärande fakta att man har svårt att tro det. Jag tar det i tre rubriker och en avslutande reflektion.

1. Missvisande kritik?

Huruvida vår kritik är missvisande står upp till var och en att bedöma. Texten finns än så länge att läsa i den version som diskuterats (som framgår av rubrik 3 nedan kan det dock bli problem i framtiden att utsätta texten för granskning).

Kroksmark skriver i Pedagogiska Magasinet att han aldrig hävdat att speldesign har pedagogiska kvalitéer som är överlägsen traditionell pedagogik:

Linderoth och Heath tycks ha fått det mesta om bakfoten. Jag har aldrig sagt att speldesigners skapar bättre förutsättningar än vad utbildade pedagoger åstadkommer.

I hans originaltext står det dock i slutsatserna:

”Datorspelens pedagogik är framgångsrik i att engagera, motivera och lära samtidigt som den leder till aktivitetsprioritering som är tidskrävande och frivillig. Skolans pedagogiska idéer och modeller kan på motsvarande sätt inte deklarera sådana pedagogiska kvaliteter.”

I Pedagogiska Magasinet skriver Kroksmark: ”Inte heller argumenterar jag för en spelifiering av skolan”. Spelifiering definieras (länk) som användandet av speltänkande eller spelmekanik i ett sammanhang som i sig inte är ett spel. Döm själva, så här står det i Kroksmarks originaltext:

En viktig slutsats för skolan lärarna och för lärarutbildningarna – bör vara att närma sig vad vi här kallat datorspelens pedagogik. I en sådan utvecklingsprocess skulle flera traditionstunga och analoga pedagogiska idéer ersatta [sic] förändringar som är grundade i de resultat som den här studien visat.

2. Kvalitetsgranskning av studien?

En hörnsten i allt forskningsarbete är extern kvalitetsgranskning. Manus till vetenskapliga artiklar skickas av tidskriftens redaktörer ut till ett antal sakkunniga som kontrollerar att studien är korrekt, relevant och avrapporterad på ett tillbörligt sätt, den genomgår en så kallad referee-granskning. Detta är ofta en lång process eftersom sakkunniga vanligen efterfrågar revideringar och förändringar. Innan en studie genomgått denna process är resultaten att betrakta som preliminära. Enligt vetenskapsrådets rapport om god forskningssed bör en forskare inte gå ut i medier med preliminära resultat även om dessa har ett nyhetsvärde.

Vad har då Kroksmarks studie i dagsläget för status? I oktober 2012 när resultaten skapade rubriker i rikstäckande medier, hette det i dagens eko att: ”Tomas Kroksmarks studie ska inom kort publiceras i någon amerikansk tidskrift.”

Det är oklart om detta betyder att studien skall skickas in till en tidskrift, om den väntar på besked eller om den ligger i tryck. I dagsläget, 5 månader senare finns inte någon sådan publikation att finna bland Kroksmarks artiklar.

Vad som finns är texten ”Den sofistikerade instruktionen” publicerad i Didaktisk Tidskrift. Det vanliga i en referee-granskad tidskrift är att redaktionen har flera redaktörer vanligen en huvudredaktör och ett antal biträdande redaktörer och därtill en ansvarig utgivare. Även om manus skickas ut till sakkunniga är det hos redaktörer och ansvarig utgivare som makten att besluta vad som publiceras ligger.

Didaktisk Tidskrift har en ensam redaktör som tillika är skriftens ansvariga utgivare. Tomas Kroksmark själv.  

3. Den kritiserade artikeln har ändrats efter publicering

Kroksmark avslutar sitt svar i Pedagogiska Magasinet genom att lyfta upp ett antal saker han säger sig påvisa i sin studie. En central slutpoäng är ett resonemang om att misslyckande utgör en framgångsfaktor i spelvärlden.  Det är bara det att något sådant resonemang inte finns i den version av ”Den sofistikerade instruktionen” som jag och Carl Heath kritiserar. Det finns däremot i en förändrad version av artikeln som lagts upp under det att debatten pågår. Kroksmark har alltså gjort förändringar i en artikel som redan är publicerad, efter det att den redovisats i media och efter att den utsatts för en första kritik här på bloggen.

I nedanstående film reder Carl Heath ut vad som har hänt.

[På önskemål av en person som inte är iblandad i debatten men som kan identifieras i filmen har jag för närvarande tagit ned den. En ny version läggs upp inom kort]



Efter vad jag kan se består förändringarna av att det gjorts tillägg i studiens resultatdel, där det tidigare var sex resultatkategorier är det nu åtta. Vidare har ett tillägg om just misslyckanden i datorspel skrivits in i slutsatserna. [1]

4. Reflektion

Kroksmark efterfrågar en debatt som ”är rättvisande, lika öppen och ärlig som forskningen själv ska vara.” annars blir det ”hur kul och galet som helst”.

Jag har aldrig hört talas om ett tidigare fall där en forskare genom att ha kontroll över en tidskrift ändrat i redan publicerade forskningsresultat. Detta är djupt problematiskt eftersom det helt förändrar innebörder hos de texter som refererat till denna forskning. Till skillnad från Kroksmark betraktar jag dock inte avsteg från god forskningssed som något ”kul” och ”galet”. Didaktisk Tidskrift tycks arbeta efter en helt egen forskningsetisk kodex som gör att dess vetenskapliga trovärdighet kan ifrågasättas. Något som är djupt beklämmande för alla de övriga författare som valt att publicera sig där. Man kan också ställa sig frågande till vad de personer som listas som sakkunniga säger om detta, jag har mycket svårt att tro att de känner till denna form av publiceringspolicy. Vidare undrar jag hur Högskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping, vilken anges som bas för Didaktisk Tidskrift, ställer sig till detta.

Enligt Kroksmarks egen publikationslista har han de senaste 10 åren producerat 9 artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Fem av dessa är i Didaktisk Tidskrift. 

Jonas Linderoth





[1] Det är i sammanhanget viktigt att notera att debatten startade här den 1/10 samma dag som Ekots rapportering av studien. Jag och Carl Heath skickade vårt inlägg till Pedagogiska Magasinet dagen efter, 2/10 2012. Kroksmarks andra version av artikeln skapades enligt metadata i filen den 6 oktober 2012, det vill säga några dagar efter det att jag och Carl Heath skickade in vårt debattinlägg till Pedagogiska Magasinet, och efter den första kritiken här på bloggen. Den ursprungliga publicerade artikeln skapades den 8 augusti 2012.