söndag 9 mars 2014

Varför föreläser jag inte på SETT-dagarna eller Framtidens lärande?

Nyligen efterlystes min röst i den mer skolnära diskussionen om IT i undervisning. Ett hedrande twitterinlägg undrade varför jag inte var ett stående inslag i sammanhang som SETT-dagarna och Framtidens Lärande.


Den omedelbara reaktionen kommer från forskarmagen. Aktörerna bakom dessa mässor har en agenda, ofta kopplat till ett kommersiellt intresse som styr urvalet av föreläsare. Lärares fortbildning har blivit en tjänst som det går att sälja. Denna fortbildning är dessutom ett utmärkt sammanhang för produktplacering. Seriösa forskare göre sig icke besvär.

Så släpper magkänslan. Allt detta är sant, problemet finns där, är ouppmärksammat och varken politiker eller pedagogikforskare tycks ha någon vilja att förända saken. Men om man skall tillåta sig att vara självkritisk och koppla på huvudet finns det en annan dimension av frågan. Vad skulle jag, i ett hypotetiskt scenario där jag faktiskt blev inbjuden till någon av dessa mässor svara?

Jag skulle tacka nej.    

Man hör hur lärarmagar går igång. Vadå? Är det för simpelt att tala till praktiker? Passar det inte att kliva ned från elfenbenstornet? Är du rädd för att bli avslöjad med att inte ha något vettigt att säga?

Inte alls. Jag sa inte att jag inte vill, jag sa att jag skulle tacka nej.

Varför skulle du tacka nej om du vill föreläsa?

För att jag hellre vill ägna min söndag åt att sitta med en kopp kaffe i vårsolen.

Nu förstår jag ingenting, mässorna är väl inte alltid på helger?

Det handlar inte om mässans datum. Det handlar om att pedagogiska institutioner enbart skriver fram vikten av forskares samverkan med samhället i policydokument, utan att skapa incitamentsstrukturer för en sådan samverkan. Låt mig exemplifiera med hur det ser ut för mig. Jag tror många forskare känner igen sig av att arbeta i liknande system men naturligtvis finns det institutioner där detta ser annorlunda ut.

I min tjänst skall jag fylla upp en viss timmpott varje år med olika uppdrag såsom undervisning, administrativt arbete och forskning. Varje uppdrag måste betalas av någon verksamhet, det vill säga någon kurs, något forskningsprojekt eller liknande. En liten del av arbetstiden är fri, den benämns som kompetensutveckling. Det är i denna del av arbetet som forskaren har tid för att gå på möten, etablera nätverk, skriva forskningsansökningar, tala med journalister, vara opponent eller sitta i betygsnämnd, genomföra sakkunniguppdrag och samverka med samhället. För att förstå systemet bör det dessutom framgå att undervisning räknas på ett speciellt sätt. Varje reell föreläsningstimme ger 3 arbetstimmar i systemet (Seminarier har en 1 till 2 ratio, handledning 1 till 1). En föreläsningstimme får alltså 2 planeringstimmar. Det säger sig självt att kurser ofta är underbudgeterade vilket gör att man i realiteten får ta av kompetensutvecklingstid för att göra ett bra arbete. 

När det gäller forskning finns där ett anmärkningsvärt system. Forskning mäts nämligen i procent av heltid, inte i arbetstimmar. Den procent man har i forskningstid betalar därför samma procentuella mängd av kompetensutvecklingstiden. Alltså, en extern finansiär ger dig 60% forskning och förväntar sig att för detta kan du arbeta 3 dagar i veckan. Den egna arbetsplatsen förväntar sig att du inom ramen för dessa 3 dagar även allokerar 60% av din kompetensutvecklingstid. Det skapar en ganska stark stress där man som enskild forskare måste leva upp till finansiärens förväntningar (som har betalat för forskningen) och svara upp mot institutionens förväntningar inom ramen för samma arbetstid. I de fall där man kan föreläsa, blogga eller tala med journalister om direkta forskningsresultat från det aktuella projektet är detta inga problem. Jag vågar nog påstå att det endast är i undantagsfall som yrkesvardagen är så enkel. Notera att det finns inga incitament alls för att sammanställa andras forskning.

I detta system finns det 3 sätt för en forskare att genomföra en föreläsning i ett fortbildningssammanhang.

1.) Hen kan göra det som en bisyssla, ta ledigt från sitt arbete och mot arvode ge en föreläsning. Detta kan antingen ske genom att forskaren har ett handelsbolag och fakturerar själv, får ett arvode (A-skattsedel) eller att ett företag bemannar sin utbildning med en forskare. I fältet IT och lärande är nog denna senare variant inte så ovanlig. Samma företag som säljer IT-produkter till skolan säljer även utbildning.  Jag har själv vid några tillfällen gjort sådana föreläsningar och kommit fram till att det inte skapar några bra möten mellan skola och forskning. Jag har blivit direkt ombedd av uppdragsgivare att anpassa mitt innehåll ”till det som säljer” och att inte kritisera en viss friskolekoncern eftersom de stod på företagets kundlista. Det håller inte, forskaren blir mer en konsult vars titel hålls som gisslan för att ge sken av att arrangemanget har vetenskaplig koppling. Tyvärr blir också en del forskare så fast i en fortbildningscirkus att de slutar forska och tappar kontakten med vad som händer i deras fält. Istället åker de land och rike runt så länge deras avhandling känns något sånär aktuell. Det här är akademis motsvarighet till idol, som att värma huset genom att elda med tidningspapper.

2.) Hen kan gå med förfrågan till sin institution och be dem göra det till en uppdragsutbildning i institutionens regi. När man då räknar på underlaget så används ration 1 till 3 plus restid. En timmes föreläsning i Stockholm skulle för mig ge ca 9-10 arbetstimmar, det vill säga förutom resan och själva framförandet ingår 2 timmars förberedelse. Jo tack, för en publik som är vana vid superproffsiga presentationer i TED-talks är det knappast tillräckligt för att göra ett kvalificerat arbete. Det blir till att sitta på söndagen med sin presentation. Dessa uppdrag brukar, trots att de är underbudgeterade i timmar, med universitets påslag bli så dyra att uppdragsgivaren tappar intresset.   

3.) Hen kan välja att betrakta uppdraget som en del av det samverkansuppdrag som skall göras i tjänsten. Det betyder att hen ibland presenterar sitt arbete gratis i ett sammanhang där de som lyssnar har betalat till arrangören. En liknande modell finns på musikfestivaler. De mindre banden får spela mot en kebablunch och en back öl eftersom de ju marknadsför sig själva. Eftersom det är upp till den enskilde forskaren att själv fylla kompetensutvecklingstiden, i ett system som underbudgeterar basuppdragen, blir kontentan att man hellre använder denna tid för att hinna i kapp med sin ordinarie undervisning eller forskning. Så är det för mig. I realiteten tar en föreläsningstimme, om jag bygger innehållet från grunden, en arbetsvecka. Jag behöver fyra dagar för att sätta ihop ett riktigt tajt och bra material och sedan går ju alltid hela dagen när man är iväg. Jag får betala för att jag ställde upp genom att sitta på söndagar och jobba i fatt med de arbetsuppgifter räknas i systemet. Detta samtidigt som arrangören tar betalt av sina deltagare. Ändå hade jag kunnat leva med att bara få några ryggdunkar och en ljuslykta i glas som tack för insatsen om det nu var så att den där arbetsveckan jag lagt ned räknades som en arbetsvecka.

För att få till stånd ett bättre möte mellan skola och forskning krävs det att pedagogiska institutioner skapar goda incitamentsstrukturer för att främja forskares utåtriktade arbete. Det är inte hållbart att mötet mellan forskare och skola skall bygga på en struktur av bisysslor. Idag är universiteten inte ens aktörer i den fortbildning som sker i skolan kring IT och lärande. Istället är det charlatanernas marknad där skidskyttar och före detta programledare talar vitt och brett om skola och utbildning.

Någon borde ta i det här. Någon som inte gillar att sitta med en kopp kaffe i vårsolen.