tisdag 8 april 2014

Gästblogg om surfplattor i skolan

Efter en föreläsning för drygt en vecka sedan kom lärarstudenten Anna fram till mig och berättade om sina erfarenheter av att vara förälder till en sjuåring som fått en surfplatta genom skolan. Jag har själv funderat en hel del över att ingen tycks ha forskat (eller ens diskuterat) kring hur barns fritid påverkas av att alla barn i en klass får ny teknologi samtidigt. Annas berättelse är en historia om vad implementeringen inneburit för en förälder. Det är ett mycket kritiskt perspektiv hon lägger fram. Visst man kan säga att detta är en persons enskilda upplevelser, det finns säkert föräldrar med helt andra erfarenheter. Det gör inte Annas berättelse osann, utan till en av många erfarenheter av ny teknik i skolan. Jag tyckte det var viktigt att denna berättelse också berättades någonstans och har därför bett Anna att gästblogga.  

Jonas 

Whypad? 
När min son började första klass för några år sedan fick hela årskursen med stolthet ta emot varsin surfplatta. Alla tänkte just då mest på vilken välfärd vi har och att det skulle bli en sådan fantastisk tillgång för våra barn. När livet med surfplattan började var jag en av flera föräldrar som tänkte om och undrade vad som egentligen hände? Nu, snart 3 år senare har jag inte sett att man gjort något nämnvärt med plattorna i skolan. Däremot har de påverkat barnens fritid markant.

Ingen var förberedd. Varken rektor eller pedagoger kunde svara på frågan hur plattorna skulle användas i skolarbetet, vad de skulle tillföra eller hur man skulle förhålla sig till det faktum att 7-åringar fick ofiltrerad tillgång till internet. Internetanvändningen gick bara att kontrollera måttligt efter skoltid, då barnen fick ta med sig sina paddor till fritids och sedan hem.

Redan efter första helgen hade rekordet på nerladdade spel toppats av en elev som laddat hem över sjuttio spel. Tävlingen mellan barnen hade börjat. Barnen började jämföra sina senaste digitala prestationer. Konflikter uppkom bland eleverna då vissa fick spelförbud eller reglerade tider och andra inga restriktioner alls.

- Det blir så orättvist och man kan aldrig komma ikapp de barnen som får spela obegränsat, suckade min son.

Innan vi visste ordet av satt barnen i klassen nerhukade över sina plattor så fort de fick den minsta chans. Korridorgolven i skolan fylldes på morgonen med spelande ungar. Man fick hoppa över väskor och barn för att ta sig fram till klassrummet.

Några av oss tar upp problemen på föräldramötet. Kanske ska man komma överens om någonting som ska gälla hela klassen? Kanske kunde man tänka sig en lösning där surfplattorna var kvar i skolan, de är ju ändå till för skolarbete? Här fick vi inga svar från ledningen. Istället anordnades en föreläsning som gick ut på att barnen själva skulle lära sig att filtrera information från nätet. De skall installera skyddsfilter i huvudet, själva. Sju år gamla..

Stämningen i hemmen mellan föräldrar och vuxna har på grund av skolans inköp av surfplattor blivit konfliktfylld. Barnen intresserar sig inte längre för lego eller kaplastavar, kan inte göra annat än att bara varje minut längta till stunderna då de får sitta med sin nyvunna bästis surfplattan och spela och spela och spela, tills någon utifrån säger stopp.

Några barn smyger upp på nätterna och spelar när föräldrarna inte märker det. Det blir inte enklare av att plattan ger ifrån sig ljudsignaler varje gång ett dinosaurie-ägg är färdigruvat i Dragonvale eller att samma program talar om för dig att dina drakar håller på att dö för du inte matat dem på flera timmar! Som grädde på moset kan man ju också råka klicka till sig lite genvägar som kostar riktiga pengar för att komma upp en nivå.  För hur skulle det se ut om barnet kommer till skolan på måndag och bara är på level 3? Dålig social status.

Min bild är att många föräldrar, liksom jag, tycker att surfplattans införande var ogenomtänkt. Stillasittandet har ökat, stressnivåerna har höjts. Barnen har tappat lusten för allt annat. Barnen kan inte ha en lekträff utan att ta med sin surfplatta.

Självklart är det spännande att de kan göra filmer och ta bilder till sina projekt i skolan, men hade det inte räckt med några stycken plattor som var kvar i skolan? Istället har skolans ogenomtänkta införande av surfplattor lett till en rad problem under barnens fritid.   

Anna Andersson Korbuly

Lärarstudent

4 kommentarer:

  1. Anna, tack för ett mycket bra inlägg som sätter ord på mycket av det som jag själv känner med mina barn, så mycket onödiga konflikter mellan barn och vuxna och ett beteende som jag inte känner igen hos dem när de inte spelar. Blir fruktansvärt skrämd av att barnen lär sig så tidigt hur lätt det är att försvinna in i internet och spelens värld, jag undrar hur detta påverkar deras hjärnor i detta känsliga skede? Så många frågor, så få svar, tack för att du engagerar dig!

    SvaraRadera
  2. Håller helt och fullt med dig, Anna! Vi har ju barn i samma klass och du beskriver exakt samma bekymmer som vi har haft hemma. Skolan satte spelnormen utan att vi som föräldrar fått en chans att vara med att tacka nej till detta. Vi har flera gånger hävdat och önskat att iPaden ska användas som ett pedagogiskt verktyg - inte som en leksak som brådmognar våra stackars barn. Det största bekymret i detta var nog att barnen fick ta hem sina iPads och blev närmast uppmuntrade till att använda den till spel också av IT-ansvarig på skolan "de måste ju få ha lite kul också.." Tack skolan för att ni använde våra 7-åringar som försökskaniner i detta. För det är precis vad de har blivit. Jag kan lova att undersökningar snart visar att detta spelandet från låg ålder har ogynnsam effekt på inlärning.

    Hoppas på tydliga forskningsrapporter inom kort som bevisar att barn lär sig bättre utan iPads och därmed även slipper spelberoendet (som säkert kommer att löpa som en epidemi över landet inom kort).

    SvaraRadera
  3. Ingen kan förneka att ni upplever genuina problem i era familjer till följd av skolans beslut. Men man får vara lite försiktig med att dra slutsatser om vad som "händer i barnens hjärnor" och vi bör undvika att tala om spelberoende eftersom det inte är en diagnos. Som jag ser det är det stora problemet att en specifik typ av ganska enkla och mindre utmanande spel (för det handlar om vilka spel era barn spelar, om en 7-åring sitter med Civilization 5 eller Europa Universalis så skall ni inte vara så oroliga, det är liksom spelvärldens William Golding eller Virginia Wolf) tar tid från en rad andra saker (framförallt läsning) som vi gärna ser att barn sysslar med. Här finns det redan forskningsrapporter, som tyvärr systematiskt tycks ignoreras av den ensidiga och kommersialiserade teknikoptimismen som driver implementeringen av teknik i skolan. Dessa problem kan vi adressera utan att spekulera om diagnoser och att barns hjärnor påverkas, diskussionen blir för lätt att avfärda då.

    Sedan finns här en dimension av frågan som man bör ta i och det är varför föräldrar 2014 i Sverige tycks ha så enormt svårt att helt enkelt säga nej. Föräldrar behöver varken diagnoser eller forskare för att bestämma vilka normer som gäller i sina hem. Som forskare får jag ofta frågor från föräldrar som vill ha mandat från forskningen för att begränsa sina barns speltid, de litar inte på sin egen ångest och magkänsla att det blivit för mycket. Detta problem är betydligt större än barns teknikanvändning och handlar om den familjestruktur som en del sociologer kallar "demokratiska familjen". Det hjälper inte att en del kollegor driver linjer av typen "låt de ha tekniken och installera skyddsfilter i deras huvud" och skriker moralpanik så snart man vill sätta gränser. Föräldrar bör lyssna på sin egen oro, ignorera vad "andra" föräldrar gör och sätta gränser även om det blir konflikter.

    SvaraRadera
  4. Jonas, tack för ditt svar, kloka ord. Håller fullt med dig angående svårigheterna många av oss har att säga nej till våra barn, följer man sin magkänsla brukar det ofta bli bättre. Det är dock väldigt tacksamt för oss oroliga föräldrar att få lite mer "kött på benen" i diskussionen gentemot skola, andra föräldrar och ibland även våra barn som i 10-årsåldern behöver vettigare argument än att vi som föräldrar upplever att de inte mår bra av det. Vi tillhör en familj som begränsar all form av skärmtid till ett minimun men när verktyget kommer från skolan blir det svårare att argumentera. Jag kommer fortsätta följa denna diskussionen med stort intresse!

    SvaraRadera