fredag 25 april 2014

Spelarrangörer tar ställning


Under ett besök på en av Sveriges större rockfestivaler tog jag en paus från det solgassande infernot framför stora scenen.  I min ålder finns det en gräns för hur metal man tycker vätskebrist i kombination med distade gitarrer är. En cola och ett toalettbesök senare stod jag i skuggan framför en mindre tältscen där det pågick hårdrockskaraoke. En skränig konferencier försöker skapa stämning och locka upp sångare på scen. Två kvinnliga besökare identifieras och tvångsapplåderas upp. Förläget tar de plats vid mikrofonen.

Visa pattarna!

Jamen nej och suck, en skränande idiot, vem var det?

Visa pattarna!

Men vänta, kan det vara sant? Är det konferenciern som står och manar på publiken? Ja, det är det. De två kvinnorna ser ytterst besvärade ut. Jag tittar mig omkring, letar efter andra blickar som bekräftar hur vidrig situationen är. Mannen jämte mig, endast iförd shorts, solglasögon och cowboyhatt har blicken fastnaglad mot scenen.

Visa pattarna!

Äsch, skit i det, det är ju hårdrock, sånt hör till säger min överförfriskade tältgranne när jag senare berättar om händelsen. Utan att dela grannens mer lättsamma attityd kan jag bara hålla med. Unken kvinnosyn hör lika mycket ihop med hårdrockskonsert som avslagen öl och kissdoftande buskage.  Det är normalt här. En kvinna i publiken skickar upp ett brev till Whitesnakesångaren Coverdale på scen, han läser högt: ”Thank you for you voice”. Han ler ett solarieleende, som måste fresta på senaste ansiktslyftet, mot den säkert 20 år yngre kvinnan och säger: ”Well thank you for your tits”. AC/DC låter publiken sjunga textraderna, ”She got the Jack [slang för gonorré]” om och om igen. Under tiden filmas kvinnor i publiken och projiceras upp på den ofantligt stora skärmen över Ullevis scen. Likabehandlingsplaner tycks obefintliga i hårdrockens värld.

När jag mot bakgrund av hårdrockens obefintliga självsanering av sin egen kulturyttring vänder blicken mot den icke-digitala spelkulturen blir jag förhoppningsfull. Spelkulturen har nämligen också problem med likabehandling. Spelhobbyn domineras av män, avseende såväl konsumtion som produktion.  Mycket av det innehåll som görs till rollspel, brädspel och figurspel exkluderar kvinnliga karaktärer och i den mån de finns är de ofta sexualiserade porträtt av kvinnor som framställs.

Till skillnad från hårdrocken ser dock spelhobbyn sitt eget problem och det finns en rad positiva krafter som arbetar aktivt med att förändra kulturen inifrån. Nyligen genomfördes i Göteborg konventet GothCon, spelkulturens motsvarighet till Sweden Rock. På GothCon har man arbetat aktivt med att förändra spelkulturen. Dels arrangeras speciella feministiska event under konventet, dels väljer arrangörerna bort arrangemang som de inte bedömer håller måttet avseende likabehandling. Till Västnytt säger Alexander Hallberg, konventets ordförande, att man tackat nej till arrangemang där spel inte innehållit kvinnliga karaktärer. Ett aktivt ställningstagande som man bara kan beundra arrangörerna för. Deltagandet i hårdrockskulturen är för mig beroende av en rad förbehåll, jag kan inte säga att jag lyssnar på vissa band utan att samtidigt påpeka att jag inte står för vissa delar av texterna eller tycker skivomslagen är patetiska. Jag är därför närmast personligt tacksam över att GothCons aktiva likabehandlingsarbete gör det möjligt att helt enkelt säga: ”Jag är spelare”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar